Skyddet av grundläggande rättigheter i EU:s konstitutionsförslag

Sammanfattning: När de europeiska gemenskaperna grundades nämndes inte mänskliga rättigheter i fördragen. Allteftersom gemenskaperna och senare EU utvecklats har skyddet av grundläggande rättigheter etablerats i EG-rätten, dels som allmänna principer och dels genom att bestämmelser efter hand införts i fördragen och sekundärrätten. Under 1990-talet diskuterades huruvida EU skulle bli part till Europakonventionen, eller om en egen rättighetskatalog skulle utarbetas. Det senare alternativet valdes och år 2000 proklamerades Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Enighet om stadgans rättsliga status uppnåddes inte och stadgan stannade vid att vara enbart en förklaring och har varit det sedan dess. I förslaget till en revidering av fördragen och ett upprättande av en konstitution för EU från juni 2003 tas stadgan in i sin helhet och skulle enligt detta förslag alltså få bindande kraft. Som ytterligare komplement därtill skapas en rättslig grund för EU:s anslutande till Europakonventionen. Förhandlingarna som skulle leda fram till att konstitutionen antogs misslyckades dock i december 2003 och förhandlingarna kommer att fortsätta under 2004, men det är osäkert när ett beslut kommer att fattas. Konstitutionsförslaget kommer dock att ligga till grund även för kommande förhandlingar. Syftet med utarbetandet av stadgan och införandet av den i konstitutionen var framför allt att synliggöra de rättigheter som etablerats i EG-rätten genom att samla dessa i ett dokument. Några nya rättigheter skulle därför inte skapas. Stadgan innehåller sex avdelningar med rättigheter, benämnda värdighet, friheter, jämlikhet, solidaritet, medborgarnas rättigheter och rättskipning. Enligt denna struktur, som inte återfinns i andra rättighetskataloger, frångås den traditionella uppdelningen i å ena sidan medborgerliga och politiska rättigheter och å andra sidan ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som görs i t.ex. Europakonventionen som enbart innehåller första generationens rättigheter. Detta för att betona alla mänskliga rättigheters universalitet och odelbarhet och andra generationens rättigheters betydelse. En uppdelning sker ändå indirekt genom artikel 52 som reglerar bestämmelsernas räckvidd och tolkning. Enligt denna artikel delas stadgans bestämmelser upp i rättigheter och principer, varvid principerna inte är direkt tillämpliga utan får genomföras genom rättsakter och verkställighetsakter, det vill säga kräver ytterligare lagstiftning för att bli effektiva. Denna indirekta uppdelning gör stadgan otydlig. Även den språkliga utformningen och artikeln, som stadgar i vilka fall inskränkningar får göras, brister i tydlighet. Vid ett införande i konstitutionen skulle stadgan alltså få bindande kraft. Uppdelningen i rättigheter och principer innebär härvid att enbart rättigheterna kan sägas ha bindande kraft, medan principerna, som ger uttryck för politiska målsättningar aldrig kan bli bindande i egentlig mening. Att säga att rättigheterna blir bindande är dock också missvisande då de egentligen redan varit bindande, såsom allmänna principer eller artiklar i fördragen eller sekundärrätten, vilket överensstämmer med stadgans syfte, att enbart sammanfatta redan befintliga rättigheter. Enligt artikel 51 medför stadgan ingen ny befogenhet för unionen. Detta uttryck för subsidiaritetsprincipen korresponderar också med detta syfte. Förändringen ligger istället i förutsägbarheten som uppstår. Att stadgan såsom text blir bindande innebär att den blir en källa EG-domstolen som kommer att hänvisa till. Symbolvärdet för EU som organisation är också betydande, då viljan att skydda mänskliga rättigheter inom EU betonas. I stadgan regleras förhållandet till Europakonventionen i artikel 52 och 53, varvid Europakonventionen, inklusive Europadomstolens praxis, erkänns såsom minimigräns för skyddet av mänskliga rättigheter. Om EU ansluter sig till Europakonventionen förtydligas förhållandet ytterligare mellan stadgan och Europakonventionen, då EU inordnas i Europakonventionens system för skydd av mänskliga rättigheter. Exakt hur kompetensfördelningen mellan EG-domstolen och Europadomstolen skulle se ut är inte klart, men Europadomstolen skulle direkt kunna granska EU:s rättshandlingars förenlighet med Europakonventionen. Att konstitutionsförslaget antas och stadgan således görs bindande och EU får en rättslig möjlighet att ansluta sig till Europakonventionen vore ett naturligt steg i utvecklingen av skyddet av grundläggande rättigheter inom EU.