Döden är livsviktig. Om mötet mellan sjuksköterskan och den döende patientens anhöriga

Sammanfattning: När sjuksköterskan får ansvar för en patient som är döende får han/hon också ett ansvar för de anhöriga. De flesta anhöriga har en mycket begränsad kunskap om döendeprocessen och döendet i allmänt. De anhöriga har sina egna liv, sina egna behov och i synnerligt sina egna bemästringsstrategier. Det tillhör sjuksköterskans yrkesområde att inkludera de anhöriga i omvårdnaden och att hjälpa de finna mening samt att inge hopp. Syftet med arbetet var att belysa mötet mellan sjuksköterskan och den döende patientens anhöriga. Syftet var även att beskriva hur sjuksköterskan kan fungera som resurs och stöd för de anhöriga. Detta arbete är en litteraturstudie som baserar sig på tolv vetenskapliga artiklar. Den omvårdnadsteoretiska förankringen gjordes till Joyce Travelbee med särskilt fokus på den mellanmänskliga relationen samt begreppen lidande och hopp. Resultatet visar att ett bra möte mellan sjuksköterskan och de anhöriga bygger på respekt och humanistiska värderingar. Brister detta leder det till dålig atmosfär, risk för konflikt och osäkerhet bland de inblandade parterna. Omvårdnadshandlingar som är anpassade efter de anhörigas behov är centrala för att lindra de anhörigas lidande. Sjuksköterskan kan tillgodose dessa behov genom att erbjuda information och undervisning, praktisk hjälp och avlastning, stöd och bekräftelse samt genom att inge hopp i en synnerligen hopplös situation.