Köpenhamnsdilemmat : En debattanalys av EU:s normativa konflikt

Sammanfattning: Europeiska Unionens arbete är mångsidigt, och innefattar även normativa delar. Principer om demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter finns exempelvis fördragsstadgade i Artikel 2 i Lissabonfördraget. Trots EU:s normativa värderingar har vi de senaste åren sett hur situationer utvecklats i ett flertal medlemsländer där dessa värderingar på olika sätt kränkts, exempelvis i Ungern, Rumänien och Polen. Utvecklingen kan få stora konsekvenser dels inom unionen men också för EU:s legitimitet som en normativ internationell aktör. Det är oklart hur dessa situationer kan hanteras av EU, och problemet som uppkommit har kommit att kallas Köpenhamnsdilemmat. Syftet med denna uppsats är att belysa den debatt som pågår kring Köpenhamnsdilemmat, genom att urskilja, beskriva och analysera debattens huvudståndpunkter och de argument som först fram.  Uppsatsen urskiljer 4 huvudståndpunkter i debatten: EU bör ej ingripa, EU bör ingripa genom juridiska institutioner, EU bör ingripa genom politiska institutioner, och EU bör ingripa genom oberoende institutioner. Ståndpunkterna och deras argument utkristalliseras och beskrivs genom en beskrivande idéanalys samt undersökts närmare i en jämförande analys.  Undersökningen har funnit att de tre ståndpunkter som anser att EU bör ingripa har en liknande problembeskrivning. EU anses först och främst ha en normativ sida, där principer om rättsäkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter bör upprätthållas i samtliga medlemsländer. Aktörerna pekar dessutom ut en bristande efterlevnad av dessa principer, vilket anses vara ett problem för både EU och unionens medlemsländer. EU bör således ingripa när medlemsländer bryter mot principerna, men saknar idag effektiva mekanismer för att göra så. Aktörerna föreslår därför en rad olika lösningar, som utgör grunden för indelningen av de tre ståndpunkterna. Bland de aktörer som anser att EU inte bör ingripa återfanns ett flertal argument: att EU inte har mandat att intervenera, att ingripanden kränker medlemsländernas suveränitet, och att EU har hanterat processerna felaktigt då deras kritik är politiskt motiverad, debatten elitistisk eller anklagelserna orättvisa och felaktiga. Dessa aktörers lösningsförslag blir följaktligen att EU inte bör ingripa, antingen gällande samtliga eller enbart specifika situationer, när medlemsländer anses bryta mot principerna om rättsäkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Den jämförande analysen fann att aktörernas lösningsförslag väl följer deras problembeskrivning. En bild av problemet som övergripande följs exempelvis av ett lösningsförslag bestående av en bred mekanism, medan en mer specifik bild av problemet återföljs av en snävare fokuserad mekanism. Analysen fann även att debattens aktörer vanligtvis har en antingen pragmatisk eller idealistisk utgångspunkt, och att deras problembeskrivning, argumentation och därmed även lösningsförslag påverkas av denna utgångspunkt.