Förläggaren som medskapare : Om Harry Martinson, Moa Martinson och samarbetet med förläggarna på Albert Bonniers förlag 1928–1939

Detta är en Master-uppsats från Uppsala universitet/Avdelningen för litteratursociologi

Sammanfattning: Författare beskrivs ofta som ensamma skapare till sina verk. I många fall finns det dock betydligt fler som medverkar i produktionen av ett litterärt verk, däribland förlaget. I fallet med svenska författarna Harry Martinson och Moa Martinson är det sen tidigare vederlagt att de båda hade ett utbyte med sina förläggare på Albert Bonniers förlag och att de på olika vis fick råd och ändringsförslag gällande sina texter av sina förläggare Karl Otto Bonnier, Tor Bonnier och Kaj Bonnier. Uppsatsen undersöker på vilka vis förläggarna fungerar som medskapare genom att undersöka kommunikationen i brev mellan författarna och förläggarna gällande författarnas olika manuskript under perioden 1928–1939. Uppsatsen utgår från flera frågeställningar och undersöker mönster i förläggarnas kommunikation och deras synpunkter på författarnas manuskript, hur dialogen ser ut mellan de olika parterna samt vilken funktion förläggarna kan sägas ha i produktionen av de litterära verken, allt som allt i syftet att bidra till förståelse för hur relationen mellan de två yrkesgrupperna kan påverka produktionen av ett litterärt verk fram till dess att en originalutgåva publiceras. Av analysen framkommer det att det finns ett flertal mönster i förläggarnas kritik som berör allt från språket, innehållet och formen, manuskripten i relation till den tänkta mottagaren, förlagets angelägenheter samt vänskapliga relationer mellan författare och förläggare. Trots att förläggarna refuserar båda författarna vid ett flertal tillfällen ser relationen mellan dem olika ut och på så vis skiftar även kritiken från förläggarna och författarnas respons. Bland annat Harry Martinson och Tor Bonnier utvecklar en särskild vänskaplig relation, medan Moa Martinson förmodligen anser sig åsidosatt och att hennes författarskap inte tillskrivs lika stor vikt av förlaget. Harry Martinsons får även något mindre omfattande förslag om ändringar från förlaget och med tiden dessutom mer frihet, medan Moa Martinson in i det sista ombes göra omfattande ändringar och även av andra skäl, så som att hon måste göra ändringar för att hennes innehåll inte anses passande. Båda författarna visar tacksamhet för de kommentarer de får av förläggarna på sina manuskript men är till en början inte alltid villiga att göra ändringar, även om de i slutändan väljer att göra som förläggarna önskar för att på så vis kunna publicera sina verk. Uppsatsen konstaterar att förläggarna framför allt kan ses som medskapare i den litterära produktionen på så vis att de med sina kommentarer är med och formar författarnas åsikter om hur god litteratur ska skrivas och på så vis påverkar deras skapande i det långa loppet.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)