Barn som far illa- Röntgensjuksköterskans kunskaper och agerande vid misstanke om barnmisshandel.

Sammanfattning: Bakgrund: Barn som far illa är ett förekommande problem i samhället. Barnmisshandel definieras som skador som inte kan förklaras med olycksfall och innefattar allt från vanvård till fysisk, psykisk och sexuell misshandel. Enligt Socialtjänstlagen och anmälningsplikten, som hälso- och sjukvårdspersonal innefattas av, ska varje misstanke om barnmisshandel anmälas. För att röntgensjuksköterskan ska uppmärksamma problemet behöver den peri-radiografiska processen fungera, vilket innebär att röntgensjuksköterskan ska ha kunskap för att kunna observera, bedöma, planera, genomföra och utvärdera omvårdnaden. Syfte: Syftet med litteraturöversikten är att utforska kunskapsläget kring anmälan vid barnmisshandel ur röntgensjuksköterskans perspektiv. Metod: Metoden genomfördes som en litteraturstudie, bestående av tio vetenskapliga artiklar. Artiklarna granskades och sammanställdes för att svara på studiens syfte. Resultat: I resultatet framkom att röntgensjuksköterskors/sjuksköterskors kunskapsnivå är ojämn. Studier tyder på att kunskapsnivån är högre bland personal som arbetar på specialiserade barnavdelningar. Övrig personal önskar mer undervisning och tydligare riktlinjer om barnmisshandel. Det finns många orsaker till varför personal väljer att inte anmäla, bland annat sympatier för familjen, misstro mot Socialtjänsten och rädsla för den personliga säkerheten. Trots att majoriteten är medvetna om anmälningsplikten finns en osäkerhet kring vart anmälan ska gå. I många fall lämnas misstankarna över till överordnad istället för att anmälan går direkt till Socialtjänsten. Slutsats: Röntgensjuksköterskor/sjuksköterskor upplever barnmisshandel som ett svårt och känslosamt ämne. Anmälningsplikten är väl känd bland vårdpersonal, ändå efterlevs den inte alltid. Det kan bero på ett annat tillvägagångssätt än det som lagen föreskriver, men även på okunskap eller rädsla. För att förbättra anmälningsfrekvensen föreslås tre åtgärder: enkla och tydliga pm, ta del av våldsoffrens historier, samt teori och praktiska övningar i utbildningen.