Möjligheten att kriminalisera tiggeri ur ett straffrättsligt perspektiv

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar frågan när kriminalisering kan anses vara befogad utifrån ett straffrättsligt perspektiv. Kriminalisering ska göras med försiktighet, ett godtagbart skyddsintresse samt att en risk för skada på detta skyddsintresse måste kunna identifieras och konkretiseras. Utifrån de principer som bör iakttas vid en kriminalisering appliceras företeelsen tiggeri. Tiggeri har i uppsatsen definierats som att utan motprestation be om ekonomiskt stöd. Detta beteende har blivit allt vanligare i Sverige och det förs nu en debatt i samhället huruvida tiggeri bör kriminaliseras eller ej. Ett av kriterierna som uppställs för att kriminalisering ska anses vara befogad är att det inte finns någon annan tillräckligt effektiv metod. I ordningslagen regleras hur enskilda får lov att bete sig på offentliga platser, i 3 kap. 1 § anges att som huvudregel krävs tillstånd för penninginsamling, vilket tiggeri är en form av. Samma lagregel innehåller även ett undantag från när tillstånd ej behövs. I uppsatsen redogörs för ett tingsrättsavgörande som kommit till den slutsats att så kallat passivt tiggeri faller under undantaget varför tillstånd för tiggeri ej behövs. Det redogörs vidare för regleringen vid penninginsamlingar gjorda av gatumusikanter samt de regler om tillstånd som gäller för gatuförsäljare på offentliga platser. Efter en sammanvägd bedömning kommer jag till den slutsatsen att något godtagbart skyddsintresse samt någon skada på detta skyddsintresse inte torde finnas. Som redovisats finns regler rörande tillstånd om penninginsamling på offentliga platser som gör att effektivitetskravet kan ifrågasättas. Mot bakgrund av vad som uttalats i förarbeten bör därför någon kriminalisering av tiggeri inte kunna anses vara befogad, däremot bör det finnas möjlighet att tiggeri kan omfattas av tillståndskravet i ordningslagen om det skulle kunna betecknas som aktivt eller bedrivas på smalare gator.