Hur har nationsbyggande projekt i Iran bidragit till att forma kvinnans roll, och hur har kvinnor svarat mot detta?

Sammanfattning: I början av förra sekelskiftet hade Iran sitt möte med moderniteten vilket genererade en samhällomvandling. År 1921 tog shahen makten, som med influenser från väst, strävade efter att modernisera landet. Detta formulerades i ett nationsprojekt där kvinnan kom att konstitueras som representant för det moderna. Den konservativa religiösa eliten, liksom stora delar av befolkningen vände sig starkt emot inflytandet av den västerländska kulturen och shahens diktatur, vilket utmynnade i revolutionen 1979. Detta blev starten på ett nytt nationsprojekt, där kvinnor åter blev ett verktyg i nationsbyggandet, denna gång som symbol för en islamisering av samhället. Genom en teorianvändande fallstudie har vi analyserat den iranska kvinnans roll i nationsbyggande projekt. I enlighet med Yuval-Davis teorier har vi tittat på tre olika dimensioner Volknation, Kulturnation och Staatnation som kan urskiljas i respektive nationsprojekt. De nationsbyggande projekten har bidragit till att förstärka dikotomiseringen mellan sekulära och religiösa kvinnor, vilket förklarar tudelningen av kvinnorörelsen i Iran mellan sekulära respektive islamistiska feminister. Kvinnors svar på den marginalisering de har fått uppleva främst genom lagstiftning, samt den börda de har fått axla genom att vara symbolen för nationen, har under det islamistiska nationsbyggandet kunnat höras från en allt bredare krets.