Att skriva om döden : död och odödlighet i ett medialiserat samhälle

Sammanfattning: Döden har de senaste åren blivit ett stort medialt fenomen. Två tydliga exempel på detta finns i Sverige där både artisten och journalisten Kristian Gidlund samt den före detta landslagsspelaren i fotboll Klas Ingesson själva skildrat sitt döende. Gidlund insjuknade 2011 i cancer och startade då bloggen I kroppen min och släppte senare två böcker med samma namn där han skildrar sitt liv med cancern ända in i döden. Gidlund avled hösten 2013. Klas Ingesson insjuknade i cancer 2009 och våren 2014 påbörjade han arbetet med sin självbiografi Det är bara lite cancer som handlar om hans liv från barndomen hela vägen fram till att han avlider hösten 2014. Den här typen av skildringar av döden har blivit populära de senaste åren vilket kan tyckas motsägelsefullt då vi enligt sociologer och filosofer som Zygmunt Bauman och Philippe Ariés lever i ett samhälle där vi inte kan hantera vetskapen om vår dödlighet och därför skjuter undan den. Vi lever våra liv för att undvika döden och vi varken tänker på den eller kan prata om den med varandra. Den här uppsatsen undersöker paradoxen som finns i att vi varken tänker på eller pratar om döden men att vi ändå gärna konsumerar den som populärkultur. Det görs med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys av Gidlunds och Ingessons böcker samt annat medieinnehåll som rör dem, exempelvis tidningsartiklar, Facebook-sidor och Youtube-klipp. Den syn på döden som Bauman och Ariés skriver om syns även hos Gidlund och Ingesson. Ju närmare döden de kommer, desto mer närvarande blir den och i slutet skjuter de inte alls undan den, utan accepterar den och skriver intimt och nära om den. Idag finns nya möjligheter att ta till oss döden så länge den är på tryggt avstånd i medierna, förpackat till populärkultur och då vi själva inte behöver svara direkt till den döende. Vi kan konsumera berättelser om döden och öppna upp oss i vår ensamhet, men inte med varandra och särskilt inte med de döende själva.