Kalciumomsättning och kalciumreglering : en jämförelse mellan värphöns och mjölkkor

Sammanfattning: Kalciumbrist är ett kostsamt tillstånd för produktionen. När värphöns drabbas av kalcium-brist försämras skalkvaliteten på äggen och tillslut avtar äggproduktionen. Mjölkkor drabbas oftast av akut kalciumbrist före eller efter kalvning, vilket ofta leder till höga veterinärkost-nader och kan även orsaka andra sjukdomar. I den här litteraturstudien är syftet att jämföra och granska likheter samt olikheter i kalci-umomsättning och kalciumreglering mellan värphöns och mjölkkor. Det totala kalciumbe-hovet per kg kroppsvikt för värphöns ligger på 1,36 g Ca. För en mjölkko varierar det om hon är dräktig (0,18 g Ca per kg kroppsvikt) eller i laktation (0,081 g Ca per kg kroppsvikt). Kalciumomsättningen i kroppen regleras främst av tre olika hormoner, parathormon, 1,25-dihydroxyvitamin D3 och kalcitonin, som stimuleras av en förändring i kalciumkoncentrat-ionen i blodet. Fåglar har ett unikt ben, medullärbenet, som bidrar med kalcium vid skalbild-ningen. Förebyggande åtgärder för kalciumbrist är en viktig uppgift. För värphöns kan exempelvis partikelstorleken förbättra absorptionen av kalcium från tarmen. Det finns även faktorer hos individen som kan behövas ta hänsyn till som till exempel olika raser, ålder och produkt-ionsmängd. Mjölkkor i åldern 7–10 år löper högre risk att drabbas av kalciumbrist än yngre kor. Slutsatsen kunde dras att det finns olika typer av kalciumbrist. Värphönsens unika medullärben är med och buffrar kalciumhalten i blodet, till den grad att muskelfunktionen inte påverkas i samma utsträckning som mjölkkornas muskelfunktion, vid akut hypo-kalcemi. För att förebygga kalciumbrist bör värphöns bli utfodrade med en kalksten med partikelstorlek på 2–5 mm i diameter. Mjölkkor bör utfodras med ett foder med ett lågt DCAD-värde före kalvning för att minska risken för uppkomst av kalvningsförlamning.