Facebook goes philosophy : Facebook - ett modernistiskt eller postmodernistiskt projekt?

Sammanfattning: Facebook är ett socialt internet-community som startades 2004 av Harwardstudenten Mark Zuckerberg. Sajten har idag ca 222 miljoner användare spridda över hela världen. Hur kan man, genom att studera ungdomars tankar kring sitt användande av Facebook - och relatera det till två skilda tänkare med mycket olika människosyn, förstå vårt identitetsskapande och vår syn på oss själva på två skilda sätt? Det ena kopplat till modernismen, det andra till postmodernismen. Hegels erkännandebegrepp och Nietzsches idé om vår vilja till makt relateras till modernismen respektive postmodernismen, och observationerna som gjorts under intervjuer med 13 gymnasieungdomar tolkas med hjälp av dem. I analysen bearbetas fyra teman som synliggjorts i intervjuerna. För det första, det frekventa ”rundkollandet” på vad andra gör, vilket ses dels som en kul grej, dels som meningslöst. Det kan förstås som ett sätt att lära känna sig själv genom reflektion – eller som en metod att ta reda på hur man blir som mest framgångsrik. För det andra, strävan att visa vem man är, vilket kan tolkas som ett behov av att prova den egna identiteten genom att visa upp den för andra, eller som en strategisk demonstration av en noggrant formad image. För det tredje, inställningen till att ge och få kommentarer, vilken varierar mellan ett icke problematiserande gillande - och förnekande av ett behov av bekräftelse från andra på den egna personen. Slutligen, svårigheterna som många upplever på grund av att man har en profil som kan ses av alla ens ”vänner”. Detta kan dock vara av nytta om man letar efter sitt sanna jag, som så att säga finns i en från början. Intressant är hur vissa informanter ser formandet av en så ”användbar” image som möjligt avseende de multipla åskådarna som helt oproblematisk. Slutsatsen är att Facebook tycks stimulera såväl ett modernistiskt som ett postmodernistiskt sätt att förhålla sig till identitetsskapandet. Dess redskap uppmuntrar ett demonstrerande av den egna personligheten, men då det samtidigt är mycket lätt att leka med de här redskapen, blir också ett obegränsat formande av identiteten möjligt. Men sajten skulle inte vara intressant om den betraktades som en teaterscen – och det framgår tydligt att det finns en önskan att visa vem man i sanning är, och att det likväl finns en idé om att andra också har dessa sanna jag. Men mediets karaktär uppmuntrar människors misstänksamhet gentemot hur andra eventuellt manipulerar sina identiteter.