Åldersdiskriminering - Berättigad särbehandling på grund av ålder enlig 2 kap. 2 § 4 DiskL och dess förenlighet med principen om likabehandling och icke-diskriminering

Sammanfattning: I DiskL regleras arbetsgivares möjligheter att beakta ålder i förhållande till arbetstagare och arbetssökande. Regleringen av arbetsgivarens handlingsutrymme har praktisk betydelse eftersom de flesta någon gång är aktiva på arbetsmarknaden och att ålder är universellt. Förbudet mot åldersdiskriminering beskär arbetsgivarens handlingsutrymme genom skyldigheten att inte beakta ålder vid beslut. Skyldigheten ger upphov till en korresponderande rättighet hos motparten att inte bli åldersdiskriminerad. Från diskrimineringsförbudet finns undantag för berättigad särbehandling. Uppsatsens syfte har varit att fastställa arbetsgivarens handlingsutrymme i detta avseende genom att utreda omfattningen av undantaget för berättigad särbehandling i 2 kap. 2 § 4 DiskL samt att etablera en utgångspunkt för en vidare de lege ferenda diskussion genom att relatera dess innebörd till principen om likabehandling och icke-diskriminering. Syftet har uppnåtts genom utredningen av de lege lata avseende 2 kap. 2 § 4 DiskL samt innebörden av principen för att sedan avgöra huruvida dessa är förenliga med varandra. Genomförandet har skett genom användandet av den rättsdogmatiska metoden vilken inkluderar krav på transparens och ett kritiskt förhållningssätt. I uppsatsen har konstaterats att principens innebörd är beroende av kontext vilket resulterade i valet att använda ett teoretiskt ramverk avseende dess innebörd bestående av fyra olika tolkningar. Tolkningarna samt principens innebörd som allmän rättsprincip inom EU-rätten ställdes sedan mot de lege lata avseende 2 kap. 2 § 4 DiskL. Av utredningen framkom att undantagsmöjligheterna för berättigad särbehandling är förhållandevis stora. Förutsättningarna för berättigandet är att de uppfyller kraven enligt den bedömningsmodell som utvecklats av EU-domstolen. 2 kap. 2 § 4 DiskL är med största sannolikhet förenlig med den allmänna rättsprincipen inom EU eftersom arbetslivsdirektivet, som den utgör ett införlivande av, anses utgöra en specifik tillämpning av sagda princip. Avseende dess förenlighet med de olika tolkningarna där principen utgår från en vidare kontext blev slutsatsen att den var förenlig med de tre minst restriktiva tolkningarna. Den fjärde och sista tolkningen, vars utveckling ännu är på ett tidigt stadium, erkänner antagligen inte så vida undantagsmöjligheter från direkt diskriminering på grund av ålder. Om en diskussion skulle föras de lege ferenda avseende 2 kap. 2 § 4 DiskL och med beaktan av den fjärde tolkningens innehåll skulle den förespråkade rättsutvecklingen sannolikt vara att ta bort möjligheterna att berättiga fall av direkt åldersdiskriminering. Min uppfattning är att en sådan rättsutveckling skulle förutsätta att förbudet mot åldersdiskriminering frikopplades från de ekonomiska motiv som historiskt har motiverat den och istället enbart motiverades av att det är en mänsklig rättighet att inte bli diskriminerad på grund av sin ålder.