Författaracceleratorn. Analys av det egna skrivandet och arbetsprocessen under min tid på Författarskolan

Sammanfattning: Att gå en författarutbildning är på många sätt en välsignelse och en rikedom. Men kanske inte i första hand på det sätt som åtminstone jag föreställde mig i förväg: genom att ”lära sig” hur man skriver. För det gör man inte. Vad Författarskolan gör är i stället att erbjuda en arena där deltagarna kan testa och få respons på sitt skrivande och därmed addera kvalitet. Att över huvud taget få vara här stimulerar dessutom, för att inte säga tvingar fram, kvantitet. I någon mån finns det också en ren lärar-elev-aspekt, men trots att många handledare och föreläsare själva är erkända författare, och en del av studenterna är nästan nykläckta, är det i överraskande stor utsträck-ning ett samtal mellan likar som pågår. Dessutom är medstudenternas respons ofta väl så viktig som handledarnas. I det samtalet har textresponsen en avgörande funktion. Responsen är dock i hög grad avhängig slumpen, individen och situationen. Den handledning för respons som finns förefaller vara uteslutande erfarenhetsbaserad, och litteraturen tycks hittills ha missat både funktion och betydelse för respons på denna nivå.