Martin Luthers gudsrelation under tidsperioden 1483-1517 – En psykohistorisk analys ur ett anknytningsteoretiskt perspektiv

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att undersöka Martin Luthers gudsrelation under tidsperioden 1483 till 1517 och den eventuella utveckling som skedde i hans gudsrelation. Det görs med hjälp av psykohistoria som ett övergripande kritiskt instrument både av de biografiska källorna och uppsatsen i sig. Luthers gudsrelation kommer att undersökas med hjälp av Pehr Granqvists syn på anknytningsteorin som teori i förhållande till religiositet. Vidare bör det också tilläggas att Granqvist har anpassat teorin för individens inre upplevelse av en andlig kontext. Det bör också påpekas att anknytningens forskningsöversikt i uppsatsen är färgad av det svenska samhället och dess kultur. Översikten är baserade på texter som har författats i samarbete mellan Anders Broberg, Pehr Granqvist, Tord Ivarsson och Pia Risholm Mothander. I denna uppsats kommer det att företas en analys av Luthers formativa år i kontexten av hans familj, närmiljö och hans övriga liv inom den tidsramen som ovan angivets. I enlighet med anknytningsteorin kommer analysen att bearbeta hur och vilken slags gudsrelation det var som Martin Luther hade. Mer specifikt kommer analysen att koncentrera sig på de händelser där Luthers gudsrelation tydligast framträder och de problemen som han upplevde med sin gudsrelation. När man granskar och analyserar de källor som har funnits tillgängliga i form av biografier etc. är det viktigt att var medveten om deras otillförlitlighet och fragmentariska karaktär i sina uppgifter om Martin Luthers privata och personliga gudsrelation. Den slutsatsen som dras här är en möjlig slutsats av många. Slutsatsen tar hänsyn till den precis framlagda psykohistoriska kritiken när den säger att gudsrelationen och dess utveckling under denna tidsperiod är endast ett frö till en möjlig gudsrelation hos Luther. Martin Luthers gudsrelation var minst sagt problematisk för honom. Det var genom de själavårdande samtalen med Staupitz och sitt eget exegetiska arbete med Romarbrevet som gjorde att Luther började se en ljusning på sina problem med sin gudsrelation. I början av sin gudsrelation upplevde Luther en vred och dömande Gud. Detta utvecklades senare med hjälp av Staupitz och honom själv till en möjligen sundare gudsrelation där Gud var nådig istället för vred. Tron var en nådegåva ifrån Gud given till människan. Människan blev sedan rättfärdiggjord genom endast tron och inte genom sina handlingar. Denna positiva påverkan sådde ett frö i hans inre som senare kom att gro och troligen förändrade hans framtida gudsrelation. Detta sistnämnda är min slutsats om hur Luthers gudsrelation möjligen såg ut under den tidsperioden av Luthers liv som behandlats i uppsatsen.