Varför demokratiserades Tunisien men inte Egypten efter den arabiska våren år 2011?

Sammanfattning: Syftet med denna studie är att undersöka och jämföra varför två så lika länder som Tunisien och Egypten kunde få så olika utfall i respektive lands demokratiseringsprocess. Båda länderna deltog i den arabiska våren, är före detta auktoritära stater och ligger nära varandra geografiskt. Ändå lyckades endast Tunisien med sin demokratiseringsprocess. I studien kommer därför den systematisering av olika demokratifrämjande faktorer Daniel Silander gör i sin doktorsavhandling Democracy From the Outside-In? The Conceptualization and Significance of Democracy Promotion, appliceras på länderna för att besvara frågeställningen: Varför demokratiserades Tunisien men inte Egypten efter den arabiska våren år 2011? Silander har klassificerat olika demokratifrämjande faktorer efter nationella och internationella omständigheter. De nationella delas i sin tur in i socioekonomiska, kulturella och politiska faktorer, medan de internationella delas upp i demokratisk diffusion och demokratifrämjande aktörer. Dessa faktorer kommer undersökas genom att tillämpa en bakåtvänd ”mest-lika design”. Studien visar att det är ett större internationellt stöd, ett starkt civilsamhälle och en svagare presidentmakt i Tunisien som möjliggjort en demokratisering i Tunisien men inte i Egypten. Det är framförallt civilsamhället som varit avgörande för demokratiseringsprocesserna, där Tunisien haft ett starkare civilsamhälle än Egypten. Detta möjliggjorde för olika icke-statliga organisationer att medla mellan regim och demonstranter och således övergå från autokrati till demokrati baserat på förhandlingar och samarbete, till skillnad från den egyptiska övergången som präglades av motstånd och våld.