Missbruk av visstidsanställningar, Nya regler – nya möjligheter till missbruk?

Sammanfattning: Huvudregeln är att anställningar ska gälla tillsvidare, detta enligt både EU-domstolens praxis och svensk rätt. I svensk rätt regleras detta i 4 § LAS. Tidsbegränsade anställningar får dock träffas för de fall som anges i 5-6 §§ LAS. Dessa regler är dispositiva och det är möjligt att göra avsteg från LAS genom specialförfattningar eller kollektivavtal. Görs detta har specialförfattning eller kollektivavtal företräde framför LAS regler. Enligt klausul 5.1 i visstidsdirektivet ska medlemsstaterna införa en eller flera åtgärder för att förhindra missbruk av tidsbegränsade anställningar: bestämmelser om objektiva grunder för förnyad anställning, bestämmelser om en övre sammanlagd tidsgräns för på varandra följande visstidsanställningar och bestämmelser om hur många gånger en visstidsanställning får förnyas. Medlemsstaterna besitter ett stort skönsmässigt utrymme att tolka begreppen och det finns endast en viss ledning från EU-domstolens praxis. LAS har varit ett ämne för ständig förändring under åren. Då ändringar gjordes i LAS beträffande visstidsanställningar år 2007 anmälde TCO Sverige till kommissionen för bristande genomförande av visstidsdirektivet. Ett överträdelseärende inleddes mot Sverige där huvudkritiken var att det inte fanns några begränsningar med anställningsformen allmän visstidsanställning, detta då det ej längre krävdes några objektiva grunder för att ingå denna anställningsform. Hot om fördragsbrottstalan har därför länge hängt över den svenska regeringen och tvingat fram en lagändring. Prop. 2015/16 presenterar det förslag som träder ikraft den 16 maj 2016. En kompletterande omvandlingsregel för allmän visstidsanställning kommer att införas och innebär att en allmän visstidsanställning kommer att övergå till en tillsvidareanställning om den sammanlagda tiden överstiger två år, men inte som idag endast om det skett inom en femårsperiod, utan helt oberoende av en sådan tidsram om de tidsbegränsade anställningarna, enligt 5 § LAS, har följt på varandra. Syftet med uppsatsen är således att fastställa gällande rätt och undersöka om den är förenlig med EU-rätten. Uppsatsen har även till avsikt att besvara vilka krav EU-rätten ställer på nationell rätt för att förhindra missbruk av tidsbegränsade anställningar och vad som har föranlett ändringarna i LAS. För att besvara dessa frågor tillämpas den rättsdogmatiska metoden. I uppsatsen presenteras bland annat slutsatsen att ändringarna med största sannolikhet uppfyller de krav som gemenskapsrätten ställer upp. Stöd för detta är att det går att se en tydlig linje från regeringens sida i utformningen av reglerna. Detta då ändringarna tar sin utgångspunkt i kommissionens kritik angående allmän visstidsanställning, en åtgärd från klausul 5.1 i visstidsdirektivets har införts i nationell rätt och EU-domstolens praxis har beaktas.