Sjuksköterskans erfarenheter av att arbeta med telefonrådgivning på hälsocentral.

Sammanfattning: Abstrakt Bakgrund: Telefonrådgivning har blivit en alltmer vanlig arbetsuppgift för sjuksköterskor som arbetar på hälsocentral inom primärvården. Det är ett sätt för uppringeren att komma i kontakt med hälso- och sjukvården. Telefonrådgivning innebär att telefonsjuksköterskan gör en snabb bedömning av uppringarens tillstånd  och hänvisar uppringaren till lämplig vårdnivå men även ger råd, stöd och undervisning. Kommunikationen har central betydelse där telefonsjuksköterskan måste kunna tolka även icke-verbal kommunikation. Telefonsjuksköterskan måste anpassa sitt arbete och sina beslut efter vetenskapliga, organisatoriska , ekonomiska och tekniska aspekter. Syfte: Att belysa telefonsjuksköterskans erfarenhet av att arbeta med telefonrådgivning. Metod: En litteraturöversikt baserad på åtta  artiklar som inkluderades efter kvalitetsgranskning. Resultatet sammanställdes utifrån en integrerad analys. Resultat: I analysen identifierades fyra huvudkategorier; möte med uppringaren, att göra bedömningar och ta beslut , ökande kravbild, samt känslor för arbetet, vilka  utmynnade i 7 underkategorier.  Faktorer som identifierades var att inte se uppringaren när man kommunicerar och tolkar både de verbala och icke visuella signalerna och att samtidigt vara både dörrvakt  och vårda uppringarna. Att rätt frågor ställs för att göra rätt bedömning betonas. Arbetet upplevs stimulerande men även stressande för telefonsjuksköterskor. Slutsats: Telefonrådgivning är en utmanande och stimulerande men svår arbetsuppgift. Att kunna sortera och förstå problemen utan att se uppringaren och samtidigt ställas inför de etiska svårigheter som genus och etnicitet gör att det ställs stora krav på telefonsjuksköterskan.