Inhemsk kompensation vid kränkning av artikel 6 i Europakonventionen

Sammanfattning: Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har fått en alltmer framträdande roll i det svenska rättssystemet. Sverige är alltsedan ratificeringen av Europakonventionen 1952 folkrättsligt förpliktigad att tillse att de nationella myndigheterna tillämpar överenskommelsens bestämmelser på ett korrekt sätt. Genom inkorporeringen 1995 betonades Europakonventionens betydelse ytterligare, då den därigenom skall tillämpas som en svensk lag vid våra domstolar och myndigheter. Europakonventionens stärkta roll har också följts av en diskussion angående en fällande doms effekter för den enskilde individen. Vad händer när den kränkte medborgaren nått framgång med sitt klagomål i Europadomstolen? En fällande dom i Europadomstolen innebär inte någon skyldighet för den nationella domstolen eller myndigheten att upphäva sitt beslut. Inte heller kan staten åläggas att förändra sin lagstiftning. Av Europakonventionens bestämmelser samt av de grundläggande principer som vuxit fram genom domstolens praxis följer dock att en medlemsstat är skyldig att kompensera den enskilde när en kränkning av konventionen konstaterats. Hur detta skall verkställas är emellertid ej fastställt, utan det är den enskilda statens uppgift att utforma ett effektivt system för gottgörelse. För närvarande sker detta vanligtvis genom att den kränkte tilldelas skadestånd. Frågan som uppkommer i detta sammanhang är om skadeståndsersättning utgör tillräcklig gottgörelse i alla sammanhang. Vissa brott mot konventionen kan ha så stor betydelse för den enskilde att ett skadestånd ej framstår som ett fullgott remedium. Det är inte alla konventionsbrott som kan kompenseras fullt ut genom skadestånd. I vissa fall, särskilt när grundläggande rättssäkerhetsgarantier enligt artikel 6 åsidosatts, finns det skäl som talar för att det istället bör finnas möjligheter att ompröva den nationella domen. Syftet med denna uppsats är att undersöka vilka möjligheter till kompensation för konventionsbrott som det svenska rättssystemet erbjuder. Vilka metoder används för att gottgöra de som utsatts för en kränkning? Vilka andra rättsmedel skulle kunna användas för att kompensera den vars rättigheter enligt artikel 6 har åsidosatts? Arbetet inleds med en undersökning av de former av kompensation som redan utnyttjas. Sverige kan genom en dom från Europadomstolen åläggas att tilldela den kränkte skadestånd. I uppsatsen diskuteras grunderna för att ett sådant skadestånd skall medges, samt de problem som kan uppkomma i samband med denna bedömning. Jag har därefter bedömt de metoder som har använts i de svenska domstolarna för kompensation för kränkning av artikel 6.1, rätten till rättegång inom skälig tid, nämligen kompensation genom att avvisa eller ogilla talan. Detta tillvägagångssätt är emellertid mycket begränsat, då det inte kan tillämpas vid alla former av kränkningar av artikel 6. I detta sammanhang uppstår också risk för att principer såsom allas likhet inför lagen åsidosätts. Inte heller är det möjligt att genom avvisning eller ogillande av talan kompensera den vars klagomål redan prövats av Europadomstolen, då denna domstol ej har möjlighet att återförvisa målet till svensk domstol. Liknande problem uppstår när en konventionskränkning skall kompenseras genom påföljdsval eller straffmätning. Denna metod förespråkas i praxis och doktrin, då den ger möjlighet att ge en i förhållande till kränkningen proportionerlig gottgörelse. Att kompensera en individ på detta sätt passar emellertid inte vid alla typer av mål, främst på grund av att påföljd bara utdöms i brottmål. En viktig aspekt i detta sammanhang är också att inte alla typer av kränkningar kan kompenseras på detta sätt. I de fall då kränkningen består i att rättegången inte genomförts på ett korrekt sätt är det som krävs en helt ny prövning, i vilken den enskilde garanteras de konventionsstadgade fri- och rättigheterna. Därför blev min nästa uppgift att undersöka de föreliggande möjligheterna att inom svensk processrätt återuppta ett mål efter lagakraftvunnen dom. Detta kan ske genom tillämpning av någon av de särskilda rättsmedlen resning eller talan över domvilla. Min slutsats blev i dessa fall att resningsinstitutet ej var tillämpligt i de fall en kränkning av artikel 6 konstaterats i den inhemska rättegången. Resningsinstitutet skall främst tillämpas då det föreligger ett materiellt fel i avgörandet. Däremot överensstämmer de omständigheter som utgör domvilla väl med de omständigheter som utgör en kränkning av artikel 6 i Europakonventionen. Dessa båda bestämmelser har också ett gemensamt syfte, nämligen att garantera den enskilde grundläggande processrättsliga rättsskyddsprinciper. Detta gör att jag anser att det skulle vara möjligt att återförvisa ett mål med en fällande dom från Europadomstolen som grund. Avslutningsvis bedömer jag möjligheten att kompensera den vars rättigheter enligt artikel 6 kränkts genom benådning. Regeringen har genom nådeinstitutet givits möjlighet att efterge eller mildra en brottspåföljd eller annan sådan rättsverkan av brott. Eftersom benådning beviljas av regeringen, ej av domstolarna, kan man emellertid inte påstå att detta är en lämplig metod att inom det svenska rättsväsendet kompensera den kränkte. I en nådeprövning görs inte heller någon omprövning av själva skuldfrågan, utan det är endast den enskildes påföljd som efterges eller förkortas. Därmed utgör inte heller benådning en fullständig upprättelse av den kränkte, och därmed inte heller ett lämpligt remedium . Min slutsats blir således att det svenska rättssystemet innehåller vissa möjligheter till kompensation. Då bestämmelsen avseende rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts kompenseras detta lämpligen genom skadestånd. Skadeståndsskyldigheten bör bedömas på samma grunder som enligt Europadomstolens praxis. Om det är någon av de andra rättigheterna i artikel 6 som har åsidosatts, till exempel individens rätt till en opartisk rättegång eller rätten till ett försvar, gottgöres detta på bästa sätt genom en ny rättegång. Detta är inom svensk rättegångsordning möjligt genom att kränkningens ses som ett grovt rättegångsfel, och målet återförvisas till den domstol som senast prövade frågan. På detta sätt får den enskilde en möjlighet att försvara sig själv och sin sak i en rättvis rättegång.