Sjuksköterskors upplevelser vid omhändertagandet av patienter med suicidnära tankar prehospitalt : en intervjustudie

Sammanfattning: Suicid och suicidförsök är ett folkhälsoproblem världen över och bara i Sverige tar ca 1500 människor sitt liv varje år, vilket blir ca fyra per dag. Suicidförsök är vanligare bland kvinnor, däremot fullföljer män oftare sin suicid. Att omhänderta en person med suicidnära tankar är bland det svåraste, mest emotionella och påfrestande arbetsuppgifterna som sjuksköterskan prehospitalt kan ställas inför. Personer med suicidnära tankar har ofta svårt att känna förtroende för andra människor och de har många negativa tankar om livet. Sjuksköterskan bör alltid sträva efter att förstå patientens livssituation samtidigt som de gör allt för att förhindra att patienten tar sitt liv. För att mötet med patienten ska bli så bra som möjligt krävs att sjuksköterskan fortlöpande ökar sin kompetens, bearbetar sina attityder och får den kunskap som behövs för att bemöta mångfalden i den problematik som omhändertagandet av personer med suicidnära tankar innebär.    Syftet var att belysa sjuksköterskornas upplevelser vid omhändertagandet av patienter med suicidnära tankar prehospitalt.    En kvalitativ ansats valdes med intervjuer som datainsamlingsmetod för att fånga sjuksköterskans upplevelser. Elva sjuksköterskor inom ambulanssjukvården intervjuades. Materialet spelades in med hjälp av en diktafon och transkriberades sedan av författarna. Analys av det insamlade intervjumaterialet gjordes genom en manifest, kvalitativ innehållsanalys.    I resultatet framkom fyra huvudkategorier: Beredskap för uppdraget, Det som skapar förutsättningarna, Mötet i en utsatt situation och Emotionella utmaningar – att gå vidare. Resultatet visade att sjuksköterskan inför uppdraget med en suicidnära patient inte förberedde sig på något speciellt sätt mer än att de diskuterade olika scenarion med sin kollega. Att sjuksköterskan var verbalt rustad och kände sig bekväm i sig själv som person, skapade goda förutsättningar för ett bra möte med patienten. Flera sjuksköterskor upplevde att de inte hade tillräcklig utbildning inom psykiatri, utan de arbetade utifrån sina egna och kollegans tidigare erfarenheter. Sjuksköterskorna upplevde att en stor del av omhändertagandet inte bara handlade om patienten utan även om dess närstående. Att omhänderta patienter med suicidnära tankar kunde väcka många starka känslor som kunde påverka sjuksköterskan negativt och vissa beskrev att de minns vissa uppdrag lång tid efter händelsen. Sjuksköterskorna uppgav att de inte var i behov av något stöd mer än att prata med sina kollegor efter en händelse.    Författarnas slutsats var att det fanns ett behov, för sjuksköterskan inom ambulanssjukvården, av kompletterande och återkommande utbildning i psykiatri som en viktig förutsättning för att bedriva patientsäker vård och omvårdnad i olika situationer. Kvaliteten och säkerheten inom vården minskade då sjuksköterskan själv upplevde en brist på kunskap inom detta område.