Ansvar för miljöfarliga fartygsvrak

Sammanfattning: I svenska vatten återfinns ett stort antal fartygsvrak. De allra flesta fartyg som sjunkit under de senaste hundra åren har haft olja som drivmedel, och ett inte obetydligt antal har dessutom haft farlig last ombord. Till den senare kategorin hör bland annat de krigsfartyg som sänkts under något av världskrigen, och som förutom olja kan ha såväl ammunition, stridsgas som andra farliga ämnen ombord. Trots detta har sjunkna och strandade fartyg endast i mycket liten utsträckning varit föremål för lagstiftning i Sverige. Avsikten med min uppsats har varit att genom en heltäckande rättsutredning ta reda på vem som skall anses bära ansvaret för att olja eller andra substanser inte läcker ut från fartygsvraken och förorenar den marina miljön, alternativt vem som skall bära kostnaden för nödvändiga saneringsåtgärder då en sådan olycka redan har skett. I detta syfte studeras regler inom såväl miljö- som sjörätt, men även regler från flera andra rättsområden tas upp till diskussion. Eftersom de miljö- och sjörättsliga reglerna kan komma att konkurrera med varandra är det inte säkert att det alltid är alldeles enkelt att veta vilken regel som är tillämplig. En viktig aspekt av uppsatsen är utredningen kring vilken tillämpning begrepp från miljöbalken såsom efterbehandlingsansvar och miljöfarlig verksamhet har på ansvaret för miljöfarliga fartygsvrak. Enligt vad jag har kommit fram till finns det all anledning att föra fram åsikten att den som ansvarar för ett fartyg som innehåller olja eller andra farliga substanser borde anses bedriva miljöfarlig verksamhet av samma slag som den verksamhetsutövare som ansvarar för gifttunnor nedgrävda på en fastighet. Jag diskuterar också vilken vikt som skall läggas vid huruvida en miljöfarlig verksamhet har koppling till en fastighet, och hur detta inverkar på om efterbehandlingsansvaret gäller för miljöfarliga fartygsvrak eller ej. Vidare kan det tyckas som om miljöbalkens olika nedskräpningsbestämmelser, med ledning av ett par rättsfall, borde kunna ha ganska stor tillämplighet ifråga om fartygsvrak. Som jag visar i min uppsats finns dock flera problem kopplade till en sådan tillämpning, som påverkar dess betydelse klart negativt. I utredningen görs även jämförelser med hur liknande problem har lösts inom andra områden. Vad gäller lagreglering angående bilar och andra landbaserade fordon har det länge funnits en väl utvecklad lagstiftning om hur dumpade fordon skall hanteras och vem som skall betala för omhändertagande och skrotning. Viss uppmärksamhet riktas därför på dessa regler, och jag diskuterar om liknande regler skulle kunna användas för hanteringen av fartygsvrak. Eftersom den svenska lagstiftningen i många fall framstår som oklar, är det viktigt att ha i åtanke att betydande förändringar kan vara på gång på detta rättsområde. En internationell konvention som under mycket lång tid har diskuterats inom the International Maritime Organization (IMO), och som sannolikt skulle kunna lösa flera av problemen och oklarheterna i den svenska lagstiftningen, antogs av IMO i slutet av maj 2007. Konventionstexten, och dess möjliga effekter, diskuteras i uppsatsen. Det skall dock poängteras att det nog kan komma att dröja åtminstone ytterligare några år innan konventionen kommer att träda i kraft och kunna börja tillämpas.