Servitut enligt anläggningslagen och fastighetsbildningslagen : En jämförande studie av prövningsförfarandet vid upplåtande av servitut för väg

Sammanfattning: Genom anläggningslagen och fastighetsbildningslagen kan servitut för väg upplåtas. Lagstiftaren klargör att servitut för väg enligt anläggningslagen ska tillämpas när det är fråga om en fristående åtgärd där en fastighet har behov av väg för transport till och ifrån fastigheten och att fastighetsbildningslagens bestämmelser ska tillämpas när vägfrågan ska lösas i samband med en fastighetsreglering. Någon begränsning att tillämpa anläggningslagen i samband med fastighetsreglering finns dock inte uttryckligen i lagen. Denna studies syfte är att utreda hur prövningsförfarandet sker i respektive lagstiftning för att på så vis utreda eventuella likheter och skillnader. För att uppnå studiens syfte studeras lagtext, förarbeten och rättsfall för att klargöra hur lagstiftaren har tänkt att lagstiftningen ska tillämpas. Dessutom studeras förrättningsakter och förrättningslantmätare intervjuas. Intervjuernas syfte är att klargöra hur en förrättningslantmätare arbetar i den här typen av frågor. Studien omfattar endast officialservitut. För att besvara studiens frågeställningar har tre olika metoder tillämpats. kvalitativ-, kvantitativ- och juridisk metod. De akter som har genomgåtts och de intervjuer som har genomförts har avgränsats till Västra Götaland framförallt för att underlätta att genomföra intervjuerna på plats för ett personligt möte. Efter analys av genomgången lagtext och förarbeten kom studien fram till att rekvisitet väsentlig betydelse i anläggningslagen är dispositivt. Av 47 granskade anläggningsakter framgick att 31 grundades på en överenskommelse. I 20 av dessa 31 akter hade väsentlig betydelse motiverats, något som enligt studiens slutsats av lagstiftningen egentligen inte behövs. I resterande 16 anläggningsakter motiverades väsentlig betydelse i samtliga fall. 50 fastighetsregleringsakter granskades och av dessa motiverades väsentlig betydelse i 27av akterna. Vilket egentligen ska ha motiverats i samtliga fall. Intervjuerna visade att samtliga intervjupersoner var av åsikten att väsentlig betydelse alltid ska prövas oavsett vilken lagstiftning som servitutet upplåts genom. Sammanfattningsvis tyder studien på att det finns en skillnad mellan lagstiftningarna för upplåtelse av servitut men trots detta tillämpas de i princip likadant av förrättningslantmätare. Generellt tycks inte någon skillnad göras mellan de två lagstiftningarna vid prövningen av rekvisitet väsentlig betydelse.