Rätten till försäkring : En utredning av försäkringsgivares kontraheringsplikt vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter

Sammanfattning: Sammanfattning Ett privat försäkringsavtal ses som både en social och ekonomisk trygghet utifall någon oväntad, ogynnsam händelse som omfattas av försäkringsavtalet skulle inträffa. Att kunna teckna ett sådant privat försäkringsavtal är därför av betydelse för de flesta individer. Av denna anledning föreligger en så kallad kontraheringsplikt för försäkringsgivare vid försäkringar som tecknas av konsumenter, vilket innebär att en konsument inte får nekas att teckna en försäkring om det inte finns särskilda skäl för ett sådant nekande. Uppsatsen utgår från bestämmelsen om försäkringsgivares kontraheringsplikt vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter i 3 kap. 1 § FAL. Huvudsyftet är att utreda och försöka klargöra rättsläget kring vilka orsaker som ligger bakom att det finns en kontraheringsplikt gentemot konsumenter på försäkringsavtalsrättens område, när det är godtagbart för en försäkringsgivare att åsidosätta denna plikt samt hur tillämpningen av kontraheringsplikten ser ut på försäkringsbolagen. Utredningen är genomförd med den rättsdogmatiska metoden som huvudmetod, vilken även kompletteras av en kvalitativ empirisk undersökning. Kontraheringsplikten är ett undantag från avtalsrättens huvudprincip om avtalsfrihet som begränsar friheten att välja medkontrahent i ett avtalsförhållande. En sådan begränsning är tillåten om den, som är fallet med 3 kap. 1 § FAL, kan motiveras av till exempel sociala skyddshänsyn eller säkerhetsskäl. Inom försäkringsavtalsrätten finns alltså en sådan plikt för försäkringsgivare gentemot konsumenter. Vid fråga om företagsförsäkringar finns inget motsvarande tvång. Denna plikt kan i sin tur åsidosättas om det finns särskilda skäl att neka någon att teckna en försäkring med hänsyn till risken för framtida försäkringsfall, den befarade skadans omfattning, den avsedda försäkringens art eller någon annan omständighet. Under vissa förutsättningar råder det alltså inget tvång för försäkringsgivare att meddela en försäkring, trots att den som ansöker är konsument. En konsument som fått avslag på en ansökan om försäkring kan dock begära att få detta beslut prövat av domstol enligt 7 kap. 6 § FAL. Bedömningen av huruvida en konsument har rätt att teckna en försäkring eller inte blir en avvägning mellan två motstående intressen. Dels konsumenters och försäkringstagares intresse av att åtnjuta ett försäkringsskydd och dels försäkringsgivarnas intresse av att bedriva en verksamhet som är ekonomiskt försvarlig. Faktorer som generellt sett medför att en försäkringsgivare har rätt att neka en konsument att teckna försäkring är till exempel att det objekt som ska försäkras är förenat med särskilt stora risker eller att den som ansöker om försäkring tidigare begått eller försökt begå försäkringsbedrägeri. Något som komplicerar bilden av vart gränsen går för när det är godtagbart för en försäkringsgivare att neka en konsument att teckna en försäkring är den omständighet att det endast finns ett rättsfall från högsta instans som är relevant för frågan om rätten till försäkring vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter. Hanteringen av frågor som rör kontraheringsplikten börjar logiskt nog hos försäkringsbolagen, där en bedömning kring lämpligheten av att meddela en försäkring genomförs. Det handlar om en riskbedömning där olika typer av så kallade försäkringstekniska skäl är av betydelse för det beslut som meddelas. Ett beslut kan överprövas internt på försäkringsbolagen och utgångspunkten vid hanteringen av frågor rörande kontraheringsplikten har i regel sin grund i de bestämmelser som finns i FAL.