Förväxlingsrisk och anseendeskydd - Förhållandet mellan skyddsformerna

Sammanfattning: Varumärkeskonflikter och varumärkesintrång avser främst situationer då en fysisk eller juridisk person försöker registrera eller använda ett märke på marknaden som anses likna ett sedan tidigare skyddat varumärke. Ett registrerat eller inarbetat varumärke innebär en ensamrätt till nyttjandet av varumärket ifråga. Det betyder att ingen annan än innehavaren får, utan dennes tillstånd, använda tecken som är identiska eller som på något sätt kan förväxlas med varumärket ifråga. Det framgår då att det centrala kriteriet för bedömningen huruvida intrång föreligger är förväxlingsrisk. Det är alltså risken att allmänheten kan förväxla märkena. Förväxlingsrisk är det centrala för intrångsbedömningen i varumärkesrätten. Det framgår tydligt av varumärkesdirektivet att en helhetsbedömning skall göras vid fastställandet av huruvida förväxlingsrisk föreligger. Stor vikt läggs vid märkeslikheten och varuslagslikheten som dock inte ska jämföras isolerade från varandra. Ett inre samband existerar mellan dessa komponenter på så sätt att vid stor märkeslikhet mellan varumärkena spelar varuslagslikheten en mindre roll. Det samma gäller när stor varuslagslikhet föreligger. Märkeslikheten kan då vara en mindre betydande faktor. Inom varumärkesrätten kallas detta för produktregeln då förväxlingsbarheten anses vara en produkt av märkeslikheten och varuslagslikheten. Anseendeskyddet i artikel 5.2 i varumärkesdirektivet har som syfte att skydda kända eller väl ansedda varumärken mot skada och snyltning utan skälig anledning. Ett väl ansett varumärke ska enligt EU-domstolen vara känt hos en betydande andel av den allmänhet som varan och varumärket ämnar rikta sig mot. För att bedöma hur känt eller väl ansett ett märke är ska relevanta omständigheter tas i beaktning, exempelvis marknadsandelar, inarbetning och markandsföringsinvesteringar.