Sjuksköterskans inställning till att mäta och bedöma andningsfrekvens

Sammanfattning: SAMMANFATTNING Sjuksköterskan tillämpar omvårdnadsprocessen genom att observera, värdera, prioritera, dokumentera och vid behov åtgärda och hantera förändringar i allmäntillståndet, samt motverka komplikationer i samband med sjukdom, vård och behandling. Andningsfrekvens (AF) är den vitalparameter som först förändras och signalerar en förändring i allmäntillståndet. Vid de flesta hjärtstopp på sjukhus finns tecken till försämring hos patienten redan några timmar eller upp till ett dygn före.  Syftet var att undersöka sjuksköterskans inställning och följsamhet till att mäta och bedöma AF hos akuta sjuka patienter, för att tidigt upptäcka en försämring i patientens hälsotillstånd. Genom en litteraturstudie framkom fyra teman. Rutiners betydelse, sjuksköterskans inställning till AF och varför den inte mättes, värdet av förändringsarbete samt möjliga arbetssätt för att undvika vårdskador. Rutiner för mätning av AF, olika poängsystem och mätmallar för bedömning av vitalparametrar, påverkade antalet mätningar och registreringar av AF. Den enskilda sjuksköterskans inställning inverkade på mätningen och bedömningen av AF. Flera anledningar till varför AF inte mättes fanns. Studier visade att förändringsarbete och implementering av nya arbetssätt var ett komplext område, insatser krävdes inom flera områden på olika nivåer. Vårdskador och plötslig oväntad död minskade när nya rutiner och arbetssätt kombinerades med utbildning, uppföljning och återkoppling till personalen. AF är en viktig vitalparameter. Används inte den kunskapen för att hitta patienter på väg att försämras, riskerar patienterna att drabbas av vårdskador. Ett utbildningsbehov finns, den senaste forskningen har påvisat att rätt genomförd implementering av övervakningsrutiner och förändrat arbetssätt kan ge ett bra utfall i minskat antal vårdskador och oförutsedd död.