Utvärdering av stereotypt vandrande hos amurleopard (Panthera pardus orientalis) efter foderberikning, träning och serverat kött

Sammanfattning: Amurleoparden är ett av världens mest hotade kattdjur och man uppskattar att det endast finns ett fåtal individer kvar i Amurdalen i södra Ryssland. Leoparderna hotas av tjuvjakt och konkurrens med människan om både bytesdjur och levnadsområde. Dessutom hotas djuren av utrotning på grund av att det låga antalet individer ökar risken för inavel. Idag lever fler leoparder i djurpark än i det vilda och för att arten ska överleva behöver dessa individer fortplanta sig. Djur som hålls i fångenskap kan börja bete sig onormalt. Dessa onormala beteenden brukar kallas stereotypa beteenden och kännetecknas av att de upprepas regelbundet, följer samma mönster och inte ser ut att ha ett uppenbart mål eller syfte. Det vanligaste stereotypa beteendet hos rovdjur i fångeskap är att vandra, så kallat stereotypt vandrande. Detta innebär att djuret vandrar fram och tillbaka i sitt hägn, oftast längs med staketet och oftast i samband med utfodring. För att minska förekomsten av stereotypa beteenden brukar djurparkerna försöka aktivera och sysselsätta sina djur. Detta kallas berikning och sker främst med hjälp av djurens foder. Exempel på berikning kan vara att djurets foder göms, binds fast i saker eller att man på andra sätt göra det svårare för djuret att komma åt maten. På senare år har även träning blivit något djurparker använder för att berika och aktivera sina djur. I den här studien erbjöds två amurleoparder på Nordens Ark olika utfodringsaktiviteter för att se om leopardernas stereotypa vandrande kunde minskas. Leoparderna, en hane och en hona, erbjöds tre olika utfodringsaktiviteter under olika dagar. Aktiviteterna som erbjöds var att leoparderna fick sin mat genom berikning där en köttbit sattes fast i en stock som hängde i en kedja från hägnets tak. Den andra aktiviteten innebar att djuren tränades med ”klickerträning” som bygger på att djuret belönas med kött när det utför det beteende som en tränare bett om. Den sista aktiviteten var att leoparderna serverades en hög med 1 kg kött skuret i bitar. Leoparderna studerades i 15 vardagar under april 2012 i ett förmiddagspass (60 minuter) och ett eftermiddagspass (1 h och 40 minuter). Förmiddagsobservationen skedde direkt efter den testade aktiviteten och eftermiddagspasset startade kl. 14. Ordningen på aktiviteterna och vilken leopard som började studeras lottades fram. Leoparderna uppvisade stereotyp vandrande mer än en fjärdedel av den observerade tiden och de vandrade ungefär lika mycket oavsett vilken aktivitet som erbjudigts. Flest tillfällen av stereotypt vandrande uppvisades efter serverades kött. Delas resultatet mellan för- och eftermiddag vandrade leoparderna mest under eftermiddagen efter berikning och efter servering på förmiddagen. Efter träning registrerades de som mest inaktiva och mest aktiva efter berikning både under för och eftermiddagen. Hanen vandrade mest på eftermiddagen de dagar han serverats kött medan honan vandrade mer på de dagar hon fått berikning Honan vandrade flest tillfällen och i genomsnitt 2,5 minut per gång. Hannen vandrade istället färre gånger men i snitt en halv minut längre än honan per gång. För att minska på vandringen hos leoparderna behöver Nordens Ark jobba mer med träning för att lära dem problemlösning samt ge leoparderna en känsla av kontroll. Parken behöver behålla vissa fasta rutiner men även utarbeta ett schema för berikningar och aktiviteter som skapar oförutsägbarhet. Detta schema bör slumpvist erbjudas leoparderna flera gånger per dag och torde leda till en minskning av stereotypt vandrande och öka välfärden för individerna.