Samspel mellan barn och pedagoger i förskolans vardag. En undersökning av barns och pedagogers beröring av varandra på tre småbarnsavdelningar

Detta är en Master-uppsats från Malmö högskola/Lärande och samhälle

Författare: Marit Olanders; [2017]

Nyckelord: Care; Educare; preschool; teacher; touch; young child;

Sammanfattning: Omsorgsfull, välkommen beröring har funnits vara avgörande för barns tillväxt och utveckling. Samspel mellan pedagoger och barn ses som det viktigaste för barns utveckling och lärande i förskolan. I flera förekommande diskurser inom förskolan i Sverige värderas emellertid fysisk distans mellan barn och pedagoger. Dit hör diskursen om det kompetenta barnet som kan mycket mer än de vuxna tror; diskursen om att barn måste tränas i självständighet av vuxna samt No touch-diskursen, vars syfte sägs vara att skydda barnen från sexuella övergrepp. Syftet med denna undersökning är att undersöka hur samspel mellan barn och pedagoger i form av beröring kan komma till uttryck i förskolans vardag. Den övergripande forskningsfrågan handlar om hur beröringsklimatet är på de undersökta förskolorna. En observationsstudie med mixed methods genomfördes på tre småbarnsavdelningar på olika förskolor i en sydsvensk stad, med sammanlagt 29 barn och 15 pedagoger. De teoretiska begrepp som användes vid analysen kommer från anknytningsteori, intersubjektivitetsteori, Educare-modellen och omsorgsetik. Resultatet visade att pedagoger framför allt initierade beröring av barnen i samband med den praktiska fysiska omsorgen med på- och avklädning av ytterkläder samt barnens hygien samt vid förflyttningar. De initierade beröring av barnen i socialt och kommunikativt syfte; i lek, för att påkalla uppmärksamhet samt för att skapa lugn. Vid några tillfällen uppstod situationer när beröring uteblev men möjligen hade ökat barnens fokus om det förekommit. Pedagogerna initierade även beröring i känslomässigt påfrestande situationer, som när barn grät, vid överlämningen från föräldrarna samt i samband med att barnen lades till vila och vaknade efter vilan. Pedagogerna, med undantag för en pedagog, initierade beröring i situationer när de hade en för observatören uppenbar anledning. Barnen å sin sida initierade beröring som till större del handlade om sökande av emotionell bekräftelse. Barnen kunde röra vid pedagogen med en hand eller fot när de var tillräckligt nära eller luta sig mot eller klamra sig intill pedagogen när de befann sig i pedagogens famn eller knä. Olika pedagoger förhöll sig olika inbjudande till beröring. Barnen vidrörde påfallande ofta pedagogernas ben eller fötter, även om pedagogen satt på golvet och hela kroppen var inom räckhåll. Barnen behövde beröring för att återfå jämvikt när de grät. Försök till avledning misslyckades och pedagogerna övergick till att trösta med beröring. I några fall vände sig barnen till en annan pedagog för att få tröst. De barn sin fick mest beröring fanns bland de som såg yngst ut. Dock fick inte alla de yngsta barnen mycket beröring. Några barn förhöll sig mer passiva och då uteblev beröring. Detta blev ytterligare betonat utomhus, där ytorna var större och bemanningen lägre på två av förskolorna. När ingen pedagog fanns till hands hände det att barn vände sig till en främmande vuxen (observatören) eller till äldre barn. Beröringsklimatet kan beskrivas som vänligt och tillåtande, men inom vissa gränser. Barnen fick beröring av pedagogerna i situationer som kan tänkas vara emotionellt krävande som när de grät eller skulle somna eller vakna, men de fick sällan beröring för dess egen skull. För barnens del innebar det att de till stor del hölls ansvariga för att de skulle få beröring i annat än den praktiska omsorgen. En enda pedagog bjöd in till beröring och fysisk kontakt utan att det fanns någon uppenbar anledning, och hen blev också oftare berörd av barn än andra pedagoger. Kompetensdiskursen och den kvardröjande självständighetsdiskursen kan ge vid hand att det är ”duktigt” att avstå från beröring. Ser man relaterande som barns främsta utvecklingsuppgift kan barns sökande efter beröring av pedagogerna kan räknas in i ett vidgat kompetensbegrepp. Kulturella och diskursiva föreställningar om att även små barn ska vara självständiga och fysiskt separerade från föräldrarna och andra omsorgsgivare kan försvåra barns anpassning till förskolan. Föreliggande undersökning ger inte stöd för idén att fysisk närhet blir en (dålig) vana som pedagoger aktivt måste träna bort. Omsorg i form av fysisk och känslomässig närhet har ett eget värde som behöver lyftas och kläs i ord. Eftersom långvarig fysisk kontakt mellan barn och pedagoger framför allt ägde rum när pedagogen satt ner behövs också soffor och andra sittmöbler såväl inomhus som utomhus på förskolorna. Pedagogers och barns beröring av varandra är ett ämne som är angeläget att utforska vidare. Är den diskrepans mellan pedagogers och barns syfte med att initiera beröring generell? Beröring har visats vara avstressande. Blir barn som får rika tillfällen till beröring med pedagogerna mindre stressade än barn med större fysisk distans till pedagogerna? Även pedagogernas förhållningssätt till beröring, och huruvida utbildning eller andra parametrar påverkar om och hur pedagoger berör barnen kan vara föremål för framtida forskning.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)