Likhet inför lagen? - En studie av tingsrätternas bevisvärdering i mål om grov kvinnofridskränkning 2016
Sammanfattning: Brottet grov kvinnofridskränkning straffbelägger mäns systematiska kränkningar av närstående kvinnor. Som skäl för införandet av brottet anfördes att mäns våld mot kvinnor har sin grund i strukturer i samhället som innebär att kvinnan anses vara underordnad mannen. Genom att införa brottet grov kvinnofridskränkning skulle systematiska kränkningar av en närstående kvinna bestraffas strängare, vilket skulle bidra till ökad jämställdhet mellan könen. Vid prövningen av straffansvar för brottet ställs emellertid domstolarna inför svårigheter vid bevisvärderingen, eftersom det i mål om våld i nära relationer ofta saknas bevisning till stöd för målsägandens berättelse om övergreppen. I framställningen granskas domstolarnas bevisvärdering i mål om grov kvinnofridskränkning i förhållande till den bevisproblematik som ofta råder i mål om grov kvinnofridskränkning. Härvid undersöks särskilt vilka krav som ställs på bevisningen för att beviskravet ska anses vara uppfyllt i mål om grov kvinnofridskränkning. För att granska domstolarnas bevisvärdering i mål om grov kvinnofridskränkning genomfördes en empirisk studie av 295 tingsrättsavgöranden som meddelats under 2016. Den empiriska studien visade inledningsvis att det förekommer stora variationer i hur bevisvärderingen genomförs samt hur domstolarna redovisar bevisvärderingen i domskälen. De stora variationerna i domstolarnas bevisvärdering och redovisningen av bevisvärderingen i domskälen medför att det ur ett rättssäkerhetsperspektiv är önskvärt att införa en lagreglering som stadgar hur domstolens bevisvärdering ska redovisas i domskälen. Rättsfallsstudien visade även att tingsrätterna uppställer olika krav på bevisningen för att beviskravet ska anses vara uppfyllt i mål om grov kvinnofridskränkning. I 58 % av de granskade avgörandena krävde domstolarna att bevisning till stöd för målsägandens utsaga skulle föreligga på varje enskild åtalspunkt, vilket medförde att bevissvårigheterna kvarstod vid prövningen av ansvar för grov kvinnofridskränkning. Denna rättstillämpning resulterade i stor utsträckning i att åtalet för grov kvinnofridskränkning ogillades. I resterande domar krävde domstolen inte att bevisning till stöd för målsägandens utsaga skulle föreligga på varje enskild åtalspunkt. Istället undersökte domstolen på ett generellt plan vilken bevisning som fanns till stöd för målsägandens utsaga, för att sedan konstatera huruvida målsägandens utsaga kunde ligga till grund för en fällande dom på samtliga åtalspunkter. Denna rättstillämpning resulterade i att fällande domar för grov kvinnofridskränkning meddelades i större utsträckning jämfört med när domstolen uppställde krav på stödbevisning på varje enskild åtalspunkt. Den icke enhetliga rättstillämpningen beträffande vilka krav som ställs på bevisningen för att en fällande dom ska kunna meddelas medför en risk för att enskilda inte tillförsäkras likhet inför lagen, samtidigt som denna osäkerhet medför en svårighet att förutse domstolarnas rättstillämpning. Den empiriska studiens resultat visade således att brottet grov kvinnofridskränkning inte tillämpas på ett enhetligt sätt, vilket är problematiskt ur ett rättssäkerhetsperspektiv. För att åstadkomma en förbättrad rättssäkerhet finns det skäl att undersöka huruvida avsteg från den fria bevisprövningens princip ska genomföras genom en metod för bevisvärderingen. En sådan metod skulle emellertid kunna medföra en försämrad möjlighet för domstolarna att utöva rättsligt tvång i brottmål, vilket skulle inverka negativt på allmänhetens förtroende för rättsväsendet.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)