Socialbidragstagarens skyldigheter

Sammanfattning: Ett problem i samband med socialbidrag är att det allmänna kan uppställa villkor för att de biståndssökande individerna skall kunna erhålla ekonomiskt bistånd. Den här uppsatsen handlar om denna problematik. Syftet med uppsatsen är att kartlägga och belysa vilka krav socialtjänsten kan uppställa på de biståndssökande individerna. Problemformuleringen är följande: Vilka skyldigheter att agera på ett visst sätt respektive att inte agera på ett visst sätt kan uppställas på socialbidragstagarna? Socialhjälpen har genom historien präglats av restriktioner och arbetsplikt. Förmågan att försörja sig själv har varit av väsentligt betydelse inom den socialrättsliga utvecklingen. Socialtjänstlagen utgör ett exempel på en målinriktad lagstiftning. Det innebär att lagen uppställer mål i stället för att detaljstyra den kommunala verksamheten. Om socialtjänstlagens allmänna principer stadgas i 1 § SoL. I det nyssnämnda lagrummet betonas bl.a frivillighet och självbestämmande. Det innebär emellertid inte att det ekonomiska biståndet kan utges utan krav på den enskilde. Socialtjänstlagens utgångspunkt är att rätt till försörjningsstöd endast föreligger om den enskilde individens behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Det innebär att ett hjälpbehov skall föreligga samt att individens behov av försörjning inte kan tillgodoses genom arbete, egna realiserbara tillgångar, nedsättning av kommunala avgifter, socialförsäkringsförmåner, studiemedelssystemet eller andra hushållsmedlemmars inkomster och tillgångar. Rätten till ekonomiskt bistånd regleras i 6 § SoL. Biståndet kan utformas som en ekonomisk hjälp till den enskilde eller som en samhällelig insats. Huvudbestämmelserna om ekonomiskt bistånd i socialtjänstlagen uppdelas på två paragrafer: 6 och 6 a §§ SoL. Biståndets innebörd avgränsas genom hänvisning till senare paragrafer (6 b-6h §§ SoL). Bistånd till försörjningen benämns i lagtexten försörjningsstöd och bistånd för individens livsföring i övrigt kallas annat bistånd. Försörjningsstöd utgår enligt en schabloniserad riksnorm till livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, hälsa och hygien, dagstidning, telefon och TV-licens. Utöver den schabloniserade delen ingår enligt 6 b 1 st 2 p § SoL vid behov följande kostnader: boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring, läkarvård, akut tandvård, glasögon samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa. Huruvida nyssnämnda kostnader är skäliga eller inte prövas genom en jämförelse mellan den biståndssökandes kostnader och motsvarande kostnader för en låginkomsttagare. Handläggningen av ärenden om ekonomiskt bistånd innefattar myndighetsutövning, eftersom ett enskilt ärende kan mynna ut i ett gynnande eller missgynnade beslut för den enskilde. 6 b § SoL är av rättighetskaraktär. Paragrafen talar om vad individerna kan kräva av myndigheterna. 6 g § SoL är av skyldighetskaraktär. Det är viktigt att notera att skyldigheten i detta fall avser myndigheterna och inte de biståndssökande individerna. Lagrummet ger myndigheterna befogenhet men inte skyldighet att ge bistånd till individerna. Paragrafen talar således om vilken befogenhet myndigheterna har i förhållande till individerna Rättighetsbegreppet i den juridiska doktrinen innebär att lagens förutsättningar och innehåll skall vara klara och preciserade, individen skall garanteras en överprövningsmöjlighet och en statlig tillsyn och kontroll över de beslutande organen skall föreligga. Socialtjänstlagens regler prövas genom två olika regelsystem för överklagande. Beslut enligt 6 b § SoL kan överklagas genom förvaltningsbesvär. Beslut enligt 6 g § SoL kan överklagas genom kommunalbesvär. Skillnaden mellan de båda regelsystemen är domstolarnas materiella ram. Enligt proposition 2000/01:80 med förslag till förändringar i socialtjänstlagen skall beslut enligt 6 g § SoL i framtiden kunna överklagas genom förvaltningsbesvär. På så vis stärks individernas rättsliga ställning. Tillsyn och kontroll över socialtjänsten utövas av socialstyrelsen, länsstyrelserna och JO. Syftet med 6 § SoL är att förtydliga den enskilde individens försörjningsansvar. Bestämmelsen ålägger individen ett förstahandsansvar för sitt liv och sin situation i övrigt. Det innebär att individen skall stå till arbetsmarknadens förfogande, ta ansvar för sin ekonomiska situation och inte fördyra sina boendekostnader. Att stå till arbetsmarknadens förfogande innebär bl.a att individen skall vara inskriven på arbetsförmedlingen, aktivt söka arbete samt deltaga i utbildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Giltiga skäl att inte stå till arbetsmarknadens förfogande kan t.ex vara sjukdom som styrks med läkarintyg, sociala eller personliga skäl eller att den enskilde deltager i en åtgärd som på sikt inte leder till ett arbete. Att ta ansvar för sin ekonomiska situation innebär att om individen har anledning att räkna med denne framöver kommer att stå utan medel till sin försörjning, åligger det denne att planera sin ekonomi så att behov av ekonomiskt bistånd inte uppkommer. En biståndssökande individ får inte heller fördyra sina boendekostnader, såvida det inte är nödvändigt för att tillförsäkra denne en skälig levnadsnivå eller speciella sociala eller personliga skäl föreligger. Socialbidragstagarna har inte några skyldigheter att undergå behandling eller rehabilitering, gå med i facket, betala in ATP-avgifter, lämna urinprov, deltaga i informationsmöte på socialbyrån eller uppvisa påvisbara förbättringar under rehabilitering eller behandling.