”Ingen tackar de biologiska barnen för att de lånade ut sina föräldrar, sina hem, och i många fall, hela sina liv.” En kvalitativ studie om hur det upplevs att växa upp med fostersyskon.

Sammanfattning: Familjehemsplacering är i Sverige idag den vanligaste förekommande form när beslutet fattas att ett barn skall flyttas från sin biologiska familj. Den familj som mottager ett barn i sin familj ställs inför en stor utmaning, då förändringen påverkar samtliga familjemedlemmar samt deras familjekonstellation. Ändå finns det relativ knapp forskning kring hur detta upplevs för de barn som redan befinner sig i familjen, det vill säga familjens biologiska barn. Syftet med studien har därför varit att försöka undersöka hur åtta vuxna individer, upplevde och beskriver att det varit att växa upp med fostersyskon, samt vilken inverkan deras uppväxt haft på deras identitetsutveckling. Studien genomfördes via kvalitativ metod och är baserad på berättelser från åtta respondenter, som samtliga vuxit upp med allt från ett till fyrtiosju fostersyskon. Fokus i studien har legat på att se hur deras uppväxt påverkades av att leva med fostersyskon, med inriktning på relationer samt identitet. Empirin har analyserats med hjälp av tidigare forskning samt fyra stycken utvalda teorier. Slutsatserna tyder på att upplevelserna skiljer sig något åt beroende på hur förutsättningarna såg ut i familjen. Bland annat har fostersyskonets ålder visat sig haft en inverkan på upplevelsen, samt huruvida det biologiska barnet fått vara delaktig och delgetts tillräcklig med information i samband med fostersyskonets ankomst till familjen. De biologiska barnen upplever sig mestadels tillägnat sig positiva erfarenheter samt egenskaper. Samtliga upplever att de tidigt utvecklat empati för andra människor och fått en insiktsfullare förståelse för hur andra människor lever. De berättar också om upplevelsen av att behöva dela sina föräldrar samt sin egentid tillsammans med dem, vilket de förklarar som en påfrestande upplevelse.