Social hållbarhet inom fysisk planering : En fallstudie av stadsutvecklingen i Ulleråker

Sammanfattning: Begreppet social hållbarhet innebär att människor lever i jämlikhet och rättvisa. För att en stadsmiljö ska anses socialt hållbar ska människorna som lever där ha anständiga boendemiljöer, nära till service och grönområden och det ska finnas tillgång till kollektivtrafik och arbetsmöjligheter. Människor lever och verkar i den urbana miljön och påverkar den precis som den urbana miljöns sammansättning påverkar människor, deras val och levnadsmönster, därmed behövs även ett samspel mellan människa och miljö för att samhället ska fungera. I en studie om social hållbarhet inom fysisk planering och en fallstudie av stadsutvecklingen av Ulleråker i Uppsala, analyserades begreppet social hållbarhet inom fysisk planering. Intervjuer genomfördes med personer insatta i branschen, planeringaktörer inom Ulleråkerprojektet samt medborgare i Ulleråker. Resultatet visade att social hållbarhet är en dynamisk process som tar tid att uppnå och ansträngning att bevara. Social hållbarhet innehåller många olika delar och handlar om delaktighet och inflytande, men även om möjlighet och rättighet till likvärdiga och fullgoda levnadsförutsättningar. För att ett samhälle ska vara socialt hållbart behöver den fysiska planeringen utgå från alla medborgares möjligheter och rättigheter i samhället. Dessa mål kan uppnås genom ett samlat helhetsperspektiv, vilket innebär att planeringen i en kommun eller stad har en övergripande strategi för att undvika att bli uppdelad per bostadsområde eller stadsdel. Övriga aspekter som är nödvändiga för ett socialt hållbart samhälle är medborgardialog och medborgarinflytande under planeringsprocessen, mötesplatser för alla genom fokus på den allmänna platsen, samband mellan stad och stadsdel, varierat bostadsbestånd samt fokus på sociala nätverk.