Polisens rätt till våldsanvändning samt en tillbakablick på händelserna i Göteborg den 14 till 16 juni 2001

Sammanfattning: I detta arbete har jag försökt att ge en övergripande bild av de våldsbefogenheter som den svenska polisen har. Jag har även kort gått in på ordningsstörande brott i samband med att större folksamlingar samlas och polisens befogenheter i sådana fall. Detta har jag gått in på för att det har betydelse för den sista delen av mitt arbete, där jag gått igenom förundersökningar mot enskilda poliser i samband med EU- toppmötet i Göteborg den 14 till 16 juni 2001. En polisman har en lagstadgad rätt, och ibland även en skyldighet, att använda våld i vissa situationer. Vilka dessa situationer är framgår av vad som kallas den laga befogenheten. Denna utgörs av polislagen (PL) 10 § samt brottsbalken (BrB) 24 kap. 2 §. PL 10 § består av ett antal punkter med uppräkningar av de situationer då våld kan få användas. Våldet skall med hänsyn till omständigheterna vara försvarligt och får bara användas i den mån andra medel är otillräckliga. Detta ger uttryck för behovs- och proportionalitetsprinciperna som enligt PL 8 § skall beaktas vid alla polisingripanden. Vad som särskilt skall beaktas vid en försvarlighetsbedömning då våld använts med stöd av PL 10 § är emellertid inte närmare reglerat. Det går därför inte att dra en klar gräns för var den legala våldsanvändningen upphör och när våldsanvändningen kan anses utgöra ett övergrepp. Denna bedömning får göras från fall till fall med beaktande av 1) det våld eller hot om våld som möter polismannen, 2) tjänsteåtgärdens vikt och 3) omständigheterna i övrigt. Det viktiga är att bedömningen sker med utgångspunkt från polismannens uppfattning av situationen. I vissa situationer när polisen måste använda våld kan en polisman behöva använda hjälpmedel, såsom skjutvapen, handfängsel och batong. Bestämmelser om hjälpmedel finns bl.a. i kungörelsen om användandet av skjutvapen i polistjänsten och i Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (FAP). Hjälpmedel får emellertid inte tillåtas så att det de facto utgör en utvidgning av bestämmelserna i PL 10 §, utan denna paragraf utgör grunden för all våldsanvändning, både med och utan användandet av hjälpmedel. Utöver den laga befogenheten har en polisman samma rätt som alla andra att använda våld i nödvärns- och nödsituationer (BrB 24 kap. 1 och 4 § §). Försvarlighetsbedömningen blir här annorlunda såtillvida att det våld som inte är uppenbart oförsvarligt är tillåtet. Nödvärnsrätten sträcker sig alltså längre än den laga befogenheten. I BrB 24 kap. finns det även andra bestämmelser som skall beaktas vid en bedömning av det våld som en enskild polisman använt sig av, nämligen de om excess (6 §) och förmans befallning (8§). Vid excessbedömningen tar man hänsyn till de omständigheter som gjorde att den som använde våld svårligen kunde besinna sig. Vad angår förmans befallning så anses polisen ha en viss lydnadsplikt och en befallning från en förman kan därför i ett fåtal fall leda till ansvarsfrihet för den polisman som lytt order. I samband med större evenemang, som t.ex. EU- toppmötet i Göteborg, då många människor samlas kan det inte sällan förekomma ordningsstörningar och polisen ställs inför särskilt krävande uppgifter. Jag har därför kort gått igenom straffbestämmelserna om upplopp (BrB 16:1), våldsamt upplopp (BrB 16:2) och ohörsamhet mot ordningsmakten (BrB 16:3) samt bestämmelserna i PL 13- 13 c § § om polisens rätt att avvisa, avlägsna och omhänderta personer som stör den allmänna ordningen eller säkerheten. Den slutsats som jag har dragit från den undersökning som jag har gjort av vissa av de förundersökningar som inleddes mot enskilda poliser i samband med EU- toppmötet i Göteborg är att det i de flesta anmälda situationerna förekommit en rätt att använda våld enligt bestämmelserna om laga befogenhet och nödvärn. För att stödja min slutsats har jag gett flera exempel i form av referat från några av förundersökningarna. Om alla uppgifter som de olika målsägande har lämnat är riktiga kan man emellertid ifrågasätta om allt våld har varit försvarligt. Den bedömningen har jag emellertid inte gått in på eftersom det är någonting som får avgöras från fall till fall och som kräver en grundligare utredning av omständigheterna än vad jag anser att jag har haft möjlighet till.