Principen om non-refoulement, En fallstudie kring den svenska asylprocessen i praktiken

Sammanfattning: Uppsatsen berör implementeringen av mänskliga rättigheter i den svenska jurisdiktionen och i förlängningen asylprocessen och dess konsekvenser för dem den berör. Syftet med studien är att påvisa hur de mänskliga rättigheterna framstår i praktiken genom att se på hur principen om non-refoulement efterlevs. Genom en fallstudie av två svenska avvisningsfall har jag valt att göra en textanalytisk undersökning av de internationella rapporter som berör dessa handlingar. Uppsatsen bygger i sin tur på statsansvar och principen om non-refoulement, för att påvisa hur mänskliga rättigheter verkställs i praktiken. Resultatet presenteras utifrån den kritik den svenska staten fått gällande dessa båda utvisningsfall. Svaret var egentligen redan givet då den svenska staten erkänt sitt misstag men av intresse är att uppsatsen påvisar problematiken kring den process som ska utgöra implementeringen av de mänskliga rättigheterna och i förlängningen, principen om non-refoulement. Slutsatsen blir att artikel 3 i konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning inte ges något direkt utrymme inom den svenska asylpolitiken, i praktiken.