Anbud + Accept = Avtal : - En lämplig modell för ingående av förhandlingsavtal?

Sammanfattning: Syftet med föreliggande uppsats är att utreda huruvida avtalslagens (AvtL) anbud-accept modell är tillämplig vid avtalsslut genom förhandlingar. Denna modell som stadgas i lagens 1 § föreskriver att ett avtal kommer till stånd genom att ett anbud besvaras med en överensstämmande accept. Detta är ett uttryck för den gemensamma partsviljan som är utgångspunkten för avtalsbundenhet i den svenska avtalsrätten. Vid förhandlingar bollas olika förslag fram och tillbaka mellan parterna och dessa förhandlingsbud anses ej som juridiskt bindande. Att försöka passa in detta förfaringssätt i modellens termer av anbud och accept blir därför inte helt lätt vilket medför svårigheter med att avgöra en tidpunkt för avtalsbundenhetens inträde. Med hänsyn till detta har författarna valt att arbeta utifrån en tes som lyder: Anbud-accept modellen är otillräcklig för att avgöra en tidpunkt för avtalsbundenhetens inträde vid förhandlingsavtal. Av praxis framgår att huvudregeln i svensk rätt tycks vara att bundenhet inte uppstår förrän ett slutgiltigt kontrakt är undertecknat av båda parter såvida inte bundenhet anses föreligga på grund av parternas handlande eller underlåtenhet att handla. Att så är fallet kan mycket väl bero på de bevissvårigheter som är förknippade med framför allt muntliga förhandlingar. Då AvtL inte ställer något formkrav för ingående av avtal anser vi att det är olämpligt att hålla fast vid en modell som i praktiken ändock kräver skriftlighet för att ett förhandlingsavtal skall anses bindande. Då AvtL inte reglerar andra sätt att sluta avtal än just genom anbud och accept medför detta dessutom att det vid internationell handel är ytterst ovanligt att finna lagvalsklausuler som hänför sig till svensk rätt. De svenska företagen hamnar därmed i ett underläge och de svenska juristerna har svårt att hävda sig i internationella sammanhang. Med bakgrund av detta framstår det som förvånande att inte Sverige anslutit sig till United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods (CISG) del II. På grund av det ovan anförda anser vi vår tes verifierad och en lagreform är starkt påkallad. Detta dels för att utvidga lagens modell för ingående av avtal till att även omfatta andra typer av avtalsslut, däribland förhandlingsavtalen, och dels för att anpassa den nationella rätten till den internationella utvecklingen. En tänkbar lösning skulle kunna vara att införa en modell som tar sin utgångspunkt i den gemensamma partsviljan och helt utelämnar termerna anbud och accept då bilden anbud + accept = avtal inte visar en realistisk bild av verkligheten.