Det skall inte löna sig att begå brott. En studie av den nationella och EU-rättsliga kriminalpolitiken

Sammanfattning: Den organiserade brottslighetens utveckling är en omstridd fråga. Statistikföringen lider av en definitionsproblematik, där den organiserade brottsligheten innefattar en mångfacetterad kategori av utövare. Den gemensamma nämnaren för den organiserade brottsligheten framstår däremot som mer tydlig; en strävan om ekonomisk vinning. Brottbekämpningen har därför riktat in sig på själva incitamentet till att begå brott, pengar och egendom. Lagstiftningsgärder har realiserats, vilket påvisas i bl.a. tillkomsten av utvidgat förverkandet, vilket är en särskild rättsverkan av brott. Myndigheternas strävan efter effektivitet i brottsbekämpningen har föranlett ett sänkt beviskrav där det förverkandeutlösande brottet utgör en nyckel åt egendom som kan förverkas utan att den behöver knytas till ett specifikt brott. Brottsbekämpningen i Sverige har, vid sidan om den traditionella brottsbekämpningen, valt att angripa den grova organiserade brottsligheten genom den tillgångsinriktade brottsbekämpningen. Brottsbekämpningen lanserades år 2008 i samband med Brottsförebyggande rådets (BRÅ) rapport, 2008:10. Den tillgångsinriktade brottsbekämpningen har påkallat ett nytt arbetssätt inom myndigheterna, där samverkan skall prioriteras och där brottsbekämpningen går ut på att lagföra egendom istället för lagföra personer. Målbilden av den tillgångsinriktade brottsbekämpningen uttrycks i tankar om effektivitet och allmänprevention. Men av de slutsatser jag kommit fram till har brottsbekämpningen inte fått det förväntade genomslaget. En av den tillgångsinriktade brottsbekämpningens viktigaste målbilder är penningtvätt. Undgår en egendom förverkande, skall det i största mån förhindras att det förs in och korrumperar den legala ekonomin. Den gränsöverskridande brottsligheten har påkallat gränsöverskridande åtgärder. Inom EU ser vi på en utökad lagstiftningskompetens, där straffrätten sedan Lissabonfördragets tillkomst inte längre utgör enbart en nationell angelägenhet. I syfte att skapa ett område med frihet, rättvisa och säkerhet har lagstiftningen tillnärmats för att uppnå en effektiv brottsbekämpning, som samtidigt bygger upp en förtroenderelation mellan stater sinsemellan samt mellan stat och medborgare. En stat eller union som påkallar en alltför offensiv kriminalpolitik riskerar att tumma på begrepp som rättssäkerhet. En effektiv lagstiftning i relation till den enskildes integritet innebär en svår ekvation. Målen får aldrig helga medlen, således är det en ständig balansgång mellan effektivitet och integritet. Vad som är påtagligt är att strafflagstiftning skall ske med restriktivitet i den mån det är möjligt.