Dröjsmålstalan och EU-rätten – En undersökning av i vad mån förvaltningslagens dröjsmålstalan uppfyller unionsrättens krav på rättsskydd

Sammanfattning: Den 1 juli 2018 trädde den nya förvaltningslagen (2017:900) i kraft. I lagen ges enskilda, genom införandet av en dröjsmålstalan, för första gången i svensk förvaltningsrätt en generell rätt att föra talan mot förvaltningsmyndigheters passivitet. Om unionsrätten inte anger annat kommer den nya dröjsmålstalan, enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi, att tillämpas även vid förvaltningsmyndigheters långsamma handläggning av ärenden med EU-rättslig anknytning. Syftet med uppsatsen är att undersöka i vad mån utformningen av den nya dröjsmålstalan i förvaltningslagen uppfyller unionsrättens krav på rättsskydd. Uppsatsens undersökning tar utgångspunkt i två frågor. Vilket rättsligt skydd kräver unionsrätten att medlemsstaterna tillhandahåller enskilda vid nationella myndigheters alltför långsamma handläggning? Ger den nya dröjsmålstalan i förvaltningslagen ett tillräckligt rättsskydd i förhållande till unionsrättens krav? I uppsatsen konstateras att EU:s sekundärrätt kan ställa tre olika typer av krav på rättsskydd vid nationella myndigheters senfärdighet. I två av dessa typfall preciserar sekundärrätten hur dröjsmålsinstitut ska vara utformade, medan i det tredje så åläggs medlemsstaterna, inom ramen för den processuella autonomin, att närmare utforma ett dröjsmålsinstitut. Utformningen måste dock uppfylla den EU-rättsliga principen om ett effektivt domstolsskydd. Därtill konstateras att unionsrätten även ställer ett generellt krav på effektivt domstolsskydd vid alltför långsam handläggning. Även här åligger det medlemsstaterna att närmare utforma ett dröjsmålsinstitut. I uppsatsen görs bedömningen att den nya dröjsmålstalan inte uppfyller sekundärrättens preciserade krav på rättsskydd. Inte heller i de fall unionsrätten lämnat den närmare utformningen av rättsskyddet till medlemsstaterna uppfyller nya dröjsmålstalan unionsrättens krav, dvs. dröjsmålstalan tillhandahåller inte ett tillräckligt effektivt domstolsskydd. Anledningen till detta är bl.a. att rätten att väcka en dröjsmålstalan är villkorad i den nya förvaltningslagen. Enligt bestämmelsen krävs att den handläggande myndigheten först fattat ett formellt avslagsbeslut innan en domstolsprövning kan komma till stånd. För att leva upp till kravet på ett effektivt domstolsskydd krävs emellertid, enligt en tolkning av EU-domstolens praxis, att enskilda ges en ovillkorlig rätt till domstolsprövning efter en viss tidsfrist. Konsekvensen av att den nya dröjsmålstalan inte är förenlig med unionsrätten är att det svenska lagstiftaren även framgent måste specialreglera olika typer av dröjsmålsinstitut, trots lagstiftarens strävan efter en enhetlig utformning av dröjsmålstalan i svensk förvaltningsrätt. Slutligen konkluderas även att dröjsmålstalan i den nya förvaltningslagen kan komma att försvaga enskildas rättsskydd av individuella EU-rättigheter i jämförelse med vad som tidigare gällt på specialreglerade områden i svensk förvaltningsrätt.