Svenska statens skadeståndsansvar

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen, att utifrån gällande rätt beskriva och granska
statens skadeståndsansvar kritiskt, har uppnåtts med en traditionell
juridisk metod.
Principalansvar för staten har införts i 3 kap Skadeståndslagen (SkL)
utanför myndighetsutövning och vid densamma. Samma ansvar gällde vid
felaktig myndighetsinformation. Enligt 3 kap 2§ SkL krävdes fel eller
försummelse för ansvar. Felbedömningen var objektiv (för den enskildes
rättsäkerhet) och grundades på den enskildes beroende och myndighetens
maktställning. Den skärptes när den enskildes personliga integritet
riskerade att kränkas. Den felaktiga myndighetsutövningen måste ha
inneburit en överträdelse av skyddsändamålet för att skadestånd skulle komma
att utgå.
Rätt till ersättning hade den vars intressen felet skadade och som kunde
föra talan mot felaktigheten. Vid felaktig myndighetsinformation (3 kap 3§
SkL) krävdes, förutom felaktig information, synnerliga skäl. Informationen
skulle ha lämnats av en myndighet och varit positivt oriktig. Vid
felbedömningen var rådens art och hur den skadelidande uppfattade råden,
samt omständigheterna när informationen lämnades av intresse.
Principansvaret kunde skärpas till ett presumtionsansvar, både vid
myndighetsutövningen (se NJA 1989 s 191) och utanför (NJA 1998 s 390).
Detta ansvar aktualiserades främst vid sakskada på omhändertaget gods.