Hållande av katt (Felis silvestris catus) : finns det skäl att ändra svensk lagstiftning?

Sammanfattning: Katten (Felis silvestris catus) är det vanligaste husdjuret i Sverige. I ”Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om hållande av hund (Canis lupus familiaris) och katt” står skrivet hur katter ska hållas i Sverige. Det är snart 10 år sedan den senaste föreskriftändringen gjordes. I denna litteraturstudie önskar jag därför undersöka om nuvarande lagstiftning kring hållande av katt har en vetenskaplig grund, om lagstiftningen är i enlighet med ny forskning och om det finns skäl till att ändra svensk lagstiftning om hållande av katt. Katten beskrivs som en solitär jägare, men även som ett bytesdjur. Den domesticerade katten verkar inte ha problem med att hållas i grupp om det görs på rätt sätt. Katten har ett behov av att kunna gömma sig, men även utöva sin jaktinstinkt oavsett om det är på lek eller inte. När det gäller yta och gruppstorlekar har studier visat på att det är mer än bara yta som påverkar hur katter hanterar grupphållning. Möjlighet att kunna undvika andra katter och gömma sig är väsentligt då det har visat sig sänka stressnivåerna, lika så möjligheten att bevaka omgivningen. Berikningsföremål som verkar uppskattas mest är igloos och katträd. Hur mycket utrymme en ensam katt behöver för att välfärden inte ska svikta är fortfarande oklart. Däremot har studier studerat tillgänglig yta per katt vid hållande av grupper, men där har olika resultat setts. Mer än 1,7 m2 per katt verkar hålla stressnivån hos katterna relativt låg. Mycket tyder dock på att kvalitén på utrymmet är mer avgörande än själva ytan. Att för katter hållas i katthem och kattpensionat verkar inte vara allt för stressigt om det görs på rätt sätt. De basala behoven hos katt utgår ofta från ”The Five Freedoms” som inkluderar: tillgång till mat och vatten, bra inomhusmiljö och kattlåda, veterinärvård, skydd mot rädsla och stress och möjlighet att utföra naturliga och sociala beteenden. Dessa innefattas i lagstiftningen om hållandet av katt, förutom veterinärvårdsaspekten. Dock finns det skrivet i djurskyddslagen. Slutsatsen i denna litteraturstudie är att lagstiftningen till största del har vetenskaplig grund, då nuvarande lagstiftning till stor del överensstämmer med resultat från vetenskapliga artiklar och studier. I avseende på om ny forskning stödjer lagstiftningen verkar det stämma i stor omfattning. Det finns dock områden som kräver vidare forskning för att med säkerhet kunna dra slutsatser. Hela föreskriften i sig är ett stort område där varje del hade behövt studeras separat för en mer övertygande uppfattning. Enligt min åsikt finns områden i lagstiftningen där förändring skulle behöva ske.