Det man inte vet, det lider man inte av - En studie av förhållandet mellan tillfällig sinnesförvirring och allvarlig psykisk störning i svensk rätt

Sammanfattning: För att en gärning ska anses som brottslig i svensk rätt krävs att den begåtts uppsåtligen, om inte annat har angetts. Detta framgår av första kapitlet i BrB. Men det finns situationer då det inte är självklart att gärningsmannen agerat uppsåtligen. Exempel på dessa situationer är då personen i fråga drabbats av tillfällig sinnesförvirring alternativt lider av en allvarlig psykisk störning, kortvarig såväl som långvarig. Syftet med arbetet är att klargöra dessa begrepp, vad som krävs för att de ska kunna tillämpas och huruvida det råder en tydlighet i när respektive bestämmelse ska gälla. Det framgår av 1 kap. 2 § andra stycket BrB att en gärning som begås under tillfällig sinnesförvirring som varit självförvållad inte ska föranleda att den inte anses som brott. Men huruvida ett brott som begåtts under tillfällig sinnesförvirring som inte uppstått genom gärningsmannens vållande ska föranleda ansvar för brottet, råder det oenighet om. I doktrin har hävdats att det finns en sådan oskriven undantagsregel om ansvarsfrihet för gärningar som begåtts under tillfällig sinnesförvirring som inte varit självförvållad. I praxis har dock ifrågasatts om så är fallet och domstolarna har istället utgått från gärningsmannens medvetande vid uppsåtsbedömningen. Resultatet visar att gränsen mellan tillståndet tillfällig sinnesförvirring och allvarlig psykisk störning är diffus, särskilt när det rör sig om en kortvarig psykos. Denna problematik har gett upphov till en diskussion i förarbeten kring om det inte borde finnas en gemensam bestämmelse för de olika tillstånden. I förarbetena har föreslagits en gemensam bestämmelse där avgörande för ansvarsbedömningen skulle vara om gärningsmannen i gärningstillfället hade möjlighet att rätta sig efter lagen. Min slutsats är att en sådan bestämmelse skulle lösa problematiken kring gränsdragningen mellan tillfällig sinnesförvirring och allvarlig psykisk störning, varför en sådan med fördel borde införas i svensk rätt.