Att vårda patienter när det föreligger språkbarriärer : En litteraturstudie

Sammanfattning: Invandringen till Sverige har ökat de senaste åren, vilket leder till större sannolikhet för att sjuksköterskan får vårda patienter som inte talar samma språk. Forskning visar att patienter upplever ökad sårbarhet vid språkbarriärer, dock att de är relativt nöjda med den vård de fått. Språkbarriärer kan försvåra för sjuksköterskan att skapa en vårdande relation med patienten, vilket kan leda till ökat lidande. När kommunikationen inte fungerar minskar patientsäkerheten vilket kan resultera i vårdrelaterade skador. Att ta reda på hur sjuksköterskor upplever att vårda patienter som inte talar landets officiella språk är viktigt för att kunna göra vården mer patientsäker. Syftet är att beskriva sjuksköterskors upplevelse av att vårda patienter som inte talar landets officiella språk. Metoden som använts är litteraturstudie. Resultatet baseras på åtta vetenskapliga artiklar. I resultatet presenteras fyra teman, dessa är: att vårda med hjälp av utbildad tolk, att vårda med anhörig som tolk, att vårda utan tredje part och att vårda med strategier vid språkbarriärer. Resultatet visar att språkbarriärer både har positiv och negativ inverkan på vården sjuksköterskan ger. Språkbarriärer ökar risken för missförstånd och försvårar för sjuksköterskan att delge information till patienten. Språkbarriärer kan dock medföra tillfälle till reflektion och ökad medvetenhet för patientens behov. Resultatet visar även att utbildade tolkar är det bästa hjälpmedlet för att överbrygga språkbarriärer och att användning av anhöriga som agerar tolk kan hämma vårdkvalitén. Sjuksköterskor bör använda reflektion för att få ökad förståelse för patienten och för att kunna förändra den omvårdnad de ger. Sjuksköterskor bör även ta tillvara på anhöriga som en bra resurs, däremot kan de hämma vårdkvalitén när de används som informella tolkar.