Familjerätt - inte längre en nationell angelägenhet, en studie av harmoniseringssträvandet inom den Europeiska unionen

Sammanfattning: Runt om i den Europeiska unionen (EU) utnyttjas den fria rörligheten i större utsträckning än tidigare. Företag flyttar över nationsgränserna och med företagen kommer arbetstagarna och deras familjer. Idag sträcker sig allt fler familjeband över nationsgränserna och i och med det har också familjerätten tagit steget från att ha varit nationell till att bli allt mer internationell. Inom EU finns idag 27 medlemsstater och lika många familjerättsliga regleringar. Samtidigt går utvecklingen framåt och teknik, ett snabbare informationsflöde och ett mer enat Europa gör att länderna ställs inför liknande familjerättsliga frågeställningar vilket, tillsammans med den fria rörligheten, har gjort harmoniseringsbegreppet högaktuellt. Harmonisering innebär att rättsregler i olika länder förs närmare varandra vilket kan ske både genom gemensamma internationellt privaträttsliga regler eller genom ett tillnärmade av de materiella rättsreglerna i medlemsstaterna. Familjerätten är på grund av sin nära koppling till ett lands historia, religion, kultur, sociala system och nationella välfärd det rättsområde som ansetts vara minst lämpat för harmonisering. Trots detta har EU stegvis ökat både sitt politiska engagemang och sin lagstiftningskompetens på familjerättens område. I och med Lissabonfördraget skedde en uppmjukning av reglerna som innebär att gemenskapen idag får agera inom familjerätten så snart det anses behövligt för den interna marknadens funktionsduglighet. Tidigare krävdes att åtgärderna var nödvändiga för att gemenskapen skulle ha kompetens att agera. Kvar finns dock kravet på att åtgärder som rör familjerätten skall beslutas med enhällighet vilket visar att familjerätten fortfarande har en särställning inom unionen. Under de senaste åren har ett aktivt arbete pågått inom EU med att ta fram gemensamma familjerättsliga lagvalsregler vilket bland annat har resulterat i ”förordning (EG) nr 4/2009 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet” som antogs enhälligt av medlemsländerna år 2008. Förordningen trädde i kraft 30 januari år 2009 men kommer huvudsakligen att börja tillämpas år 2011. Regleringen utgör därmed de första gemensamma lagvalsreglerna som utarbetats inom EU på familjerättens område. Målet har även varit att fatta beslut om gemensamma lagvalsregler beträffande äktenskapsskillnad, något som ett antal medlemsstater, däribland Sverige, har motsatt sig. De strandade förhandlingarna om en ny förordning resulterade år 2010 i det första beslutet i EU:s historia om flexibel integration. Vid sidan om det familjerättsliga samarbetet inom EU pågår också ett arbete i kommissionen för europeisk familjerätt (CEFL) med att ta fram europeiska familjerättsliga principer för att möjliggöra en harmonisering av den materiella familjerätten i medlemsstaterna. CEFL menar att europeiska instrument endast har möjlighet till framgång om de materiella rättsreglerna i medlemsstaterna är harmoniserade. Inom ramen för denna uppsats behandlas det harmoniseringssträvande som finns inom EU på familjerättens område, både beträffande internationellt privaträttsliga regler och beträffande en harmoniserad materiell rätt. Den rättsliga grund som den familjerättsliga utvecklingen baseras på samt de argument som finns för och emot harmonisering kommer att presenteras liksom centrala verk och rättsinstrument på området. I arbetet konstateras att utvecklingen inom EU går mot allt fler gemensamma lagvalsregler vilket kommer att ställa höga krav på Europas jurist- och domarkår. Språket kommer att utgöra ett hinder liksom att mycket av det som finns reglerat i lag kräver tolkning. En harmonisering av olika familjerättsliga begrepp utgör därför enligt mig en grundläggande förutsättning för att det harmoniseringssträvande som finns skall ha möjlighet till framgång.