Kortärmat i vården - Om avvägningen mellan religiösa manifestationer och smittskyddsregler i vården

Sammanfattning: Den här uppsatsen syftar till att undersöka kollisionen som kan uppstå mellan å ena sidan människors vilja att manifestera sin religion och hälso- och sjukvårdshänsyn å andra sidan. Med anledning av två fall som nyligen aktualiserats i Sverige undersöker jag huruvida smittskyddsregler i vården kan grunda begränsning av religionsfriheten. Analysen görs utifrån ett mänskliga rättigheter- och diskrimineringsperspektiv. Min utgångspunkt är att utifrån en rättsdogmatisk metod skärskåda det fall från Jönköpings tingsrätt där en barnmorska på grund av tros- och samvetsbetänkligheter vägrade utföra aborter. Med hjälp av Jönköpings tingsrätts mål analyserar jag det fall där en muslimsk tandläkarstudent med hänvisning till sin religion inte kunnat bära kortärmad arbetsdräkt och av sitt universitet blivit nekad att bära engångsärmar. Uppsatsen kan uppdelas i fyra steg. Första steget består i att presentera de rättsliga förutsättningarna för kunna göra min analys. I steg två analyserar jag avvägningen mellan samvetsvägran och kvinnors rätt till en effektiv abortvård (barnmorskefallet). I steg tre görs motsvarande analys gällande avvägningen mellan religionsfrihet och diskrimineringsförbudet som har samband med religion kontra smittskydd (tandläkarfallet). I det sista steget jämförs de båda fallen. Gällande barnmorskefallet anser jag att tingsrättens bedömning är rimlig. Kvinnors rätt till en effektiv abortvård bedöms väga tyngre än barnmorskans religionsfrihet. Avvägningen måste dock vara kontextberoende och jag menar att utfallet kan variera beroende på om barnmorskan skulle arbetat på en liten klink som i frågan eller ett stort sjukhus där större hänsyn borde kunna tas till hennes religiösa tro. När det gäller tandläkarfallet är en viktigt skillnad mot barnmorskefallet att en alternativ lösning finns, nämligen användandet av engångsärmar. Skälet till att kravet på att arbetskläderna måste vara kortärmade är att möjliggöra en god handdesinfektion samt att långärmade kläder är stora smittobärare. Av Socialstyrelsens föreskrifter om basal hygien framgår, förutom att arbetskläderna ska vara kortärmade, att engångsärmar i undantagsfall kan användas och att dessa ärmar inte medför större smittorisk än kortärmade arbetskläder. Jag argumenterar för att det faktum att universitetet nekar studenten möjligheten att använda engångsärmar förskjuter avvägningen från religion kontra smittskydd till religion kontra kostnadseffektivitet. En viktig poäng i sammanhanget är att smittskyddshänsyn i sig förmodligen kan utgöra grund för begränsning av religionsfriheten i enlighet med Europadomstolens bedömning i fallet Eweida (Chaplin). Dock väger kostnadseffektivitetsargumentet enligt min mening inte tillräckligt tungt för att begränsa religionsfriheten eller diskrimineringsförbudet som har samband med religion. I det aktuella fallet är min slutsats därför att tandläkarstudenten blivit diskriminerad och fått sin religionsfrihet kränkt.