Gestaltning med naturen som förebild : biomimik som förhållningssätt och metod i svensk landskapsarkitektur

Sammanfattning: För att finna långsiktigt hållbara lösningar på hur människan kan leva och utvecklas utan att belasta miljön har forskare utvecklat en gestaltningsmetod som möjliggör efterlikning av naturens lösningar. Metoden kallas biomimik, ett ord som härstammar från grekiskans bios som betyder levande och mimesis som betyder imitera. Förutom att beskriva en konkret metod så används även begreppet biomimik för att beskriva ett generellt förhållningssätt till naturen som förebild i gestaltningsprocessen. Trots biomimikens potentiella användbarhet kvarstår frågan hur implementerbar metoden är inom arkitekturkåren. Syftet med detta examensarbete är att föreslå ett förhållningssätt till biomimik samt undersöka på vilket, eller vilka sätt biomimik kan bidra till att stärka den gestaltande landskapsarkitektens arbetsmetodik. Arbetets huvudfråga har varit: På vilket sätt, och i vilka delar av landskapsarkitektens arbetsmetodik, kan biomimik implementeras i en gestaltningsprocess? Det analysen påvisar är att biomimik som gestaltningsmetod inte är ett komplett redskap som kan ersätta vårt traditionella arbetssätt. Till det finns två huvudsakliga anledningar: processen är tidskrävande och metoden är ett designverktyg för produkter snarare än miljöer som inte hanterar samtliga, för landskapsarkitekten relevanta hållbarhetsaspekter. Störst är bristerna inom de estetiska och sociala aspekterna. Därför behöver metoden kompletteras med andra gestaltningsmetoder. Biomimik bör därför främst ses som ett viktigt kompletterande verktyg till landskapsarkitektens redan mångfacetterade metodik som bidrar med en mer nyanserad syn på naturen, samt mer kreativ arbetsprocess. Vidare har svårigheter med begreppet biomimik identifierats, då få kan förstå eller relatera till metodens innebörd. Ett substitut till termen som användaren möjligen lättare kan relatera till samt tydligare begreppsdefinitioner skulle höja metodens transparens och användbarhet. Analysen påvisar även att landskapsarkitekten inte kan arbeta med biomimik självständigt, utan tvärdisciplinära arbetsgrupper behövs. Slutligen har arbetet belyst det faktum att stora delar av det arbete landskapsarkitekter gör är att använda naturen som förebild. Det som saknats i vårt arbete är att det ofta inte skett på ett medvetet eller systematiskt sätt. Ämnet kan därför utgöra en plattform varifrån vi kan befästa våra kunskaper och vässa våra metoder för att kunna hanterar gränsen mellan arkitektur och natur på bästa sätt.