Omhändertaganden av romska barn – en studie om minoritetsstatus i LVU-ärenden

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar frågeställningar rörande romska barn, dvs. barn med minoritetsstatus i LVU-ärenden (lagen om vård av unga). Uppsatsens syfte är att studera hur rättsväsendet hanterar LVU-ärenden som berör romska barn och att undersöka om rättsväsendet vidtar speciella åtgärder för att garantera de romska barnen sina minoritetsrättigheter. Uppsatsens har även två delysften, att kortfattat beskriva romernas historia i Sverige samt att beskriva olika rättsliga instrument, nationella och internationella, som finns rörande nationella minoriteter. Instrumenten som beskrivs är relevanta för LVU-ärenden som rör romska barn. Uppsatsen kommer att behandla följande fem frågeställningar: 1. Hur har romernas historia kortfattat sett ut i Sverige? 2. Övergripande, vad innebär det att tillhöra en nationell minoritet i Sverige? 3. Kortfattat, vad är det huvudsakliga syftet med lagstiftningen om nationella minoriteter? 4. Hur bör lagstiftningen om minoriteter påverka de rättsliga instanser som handhar LVU-ärenden med romska barn? 5. Vilka speciella åtgärder vidtar rättsväsendet för att garantera de romska barnen sin kultur och identitet under processens olika moment? Romerna har en historisk bakgrund som kantats av förföljelse och förtryck. Romerna kom till Sverige år 1512. Sverige var inte välkomnande mot romerna och år 1637 utfärdades den allmänna zigenarförordningen som innebar att alla romer skulle utvisas. Även i 1914 års utlänningslag fastslogs att romer inte var önskvärda i riket. De romska barnen har genom historien varit särskilt utsatta. Under början av 1900-talet vidtogs barnauktioner där de romska barnen auktionerades bort. På 1920-talet inrättades särskilda hem för romska barn med syftet att assimilera barnen i det svenska majoritetssamhället. Även efter andra världskriget tvångsomhändertogs många romska barn för samhällsvård. Först 1959 fick barnen rätt till skolgång i Sverige. Sverige ratificerade år 2000 Europarådets ramkonvention om skydd av nationella minoriteter och romerna erkändes då som en av fem nationella minoriteter i Sverige. Det innebär att Sveriges romer har ett särskilt skydd och att det ska vidtas speciella åtgärder för att garantera romerna sin kultur, språk och identitet. All diskriminering på grund av tillhörighet till en nationell minoritet är förbjuden. Sverige ska vidta lämpliga åtgärder inom alla områden inom det ekonomiska, sociala, politiska och kulturella livet och därmed främja jämlikheten mellan de nationella minoriteterna och majoritetsbefolkningen. Av olika rapporter från Socialstyrelsen och DO (Diskrimineringsombudsmannen) har det framgått att Sverige inte uppfyller minoritetslagstiftningen rörande folkgruppen romer. Socialstyrelsen vidtog bland annat en rapport år 2006 som visar att Socialtjänsten inte har tillräcklig kunskap rörande romska barn i LVU-ärenden. I DO:s rapport, Diskriminering av romer i Sverige, framgår att många romer upplever Sverige som ett rasistiskt land samt att 80% av de tillfrågade romerna inte hade något förtroende för socialtjänsten. Den 1 januari år 2010 kom lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. För närvarande finns delegationen Romers rätt – en strategi för romer i Sverige hos regeringen för beredning. Delegationen ska vara nationellt pådrivande i arbetet för att förbättra romers situation i Sverige. Delegationen anger att Sveriges romer lever under sämre förutsättningar och förhållanden än genomsnittet på grund av sin etnicitet. Delegationens huvudsyfte är att säkerställa romers tillgång till sina mänskliga rättigheter och minoritetsrättigheter. Delegationen kräver uthållighet, det bedöms behövas insatser under ca 20 år. Delegationen lämnar en rad förslag inom många olika områden, tex. rätt till utbildning och bostad. Det föreslås även att regeringen inrättar ett Sekretariat för romska frågor som har till syfte att stänga välfärdsgapet mellan romer och majoritetssamhället. Delegationen föreslår även att en sannings- och försoningskommission ska inrättas för att kartlägga och dokumentera de övergrepp, försummelser och diskriminerande åtgärder som begåtts mot den romska minoriteten. För att få djup i uppsatsen innehåller den även en empirisk del som består av intervjuer med rådmän, socialsekreterare och politiker. Samtliga intervjuade rådmän och socialsekreterare uppger att de inte behandlar romska barn i LVU-ärenden på något speciellt eller annorlunda sätt. De intervjuade uppger att alla barn ska behandlas lika med barnets bästa principen i fokus. På frågan vad de gör för att garantera ett romskt barn rätten till sin kultur och identitet är svaret entydigt. Det första steget är att placera barnet inom sitt nätverk. Om det inte går placeras barnet oftast i ett svenskt familjehem. På grund av lite tid och resurser framkommer det att barnets kultur ofta ses som en basal omständighet som inte prioriteras. Det framkommer även att det råder kunskapsbrist om vad en nationell minoritet är och vilka rättigheter som åtnjuter minoritetsgrupperna. Därefter intervjuades även Maria Leissner, ordförande i delegationen Romers rätt – en strategi för romer i Sverige. Hon angav att rättsväsendet inte tar hänsyn till det romska barnets minoritetsstatus i LVU-ärenden. Hon anförde även att rapporten från Socialstyrelsen år 2006 fortfarande är aktuell då det fortfarande råder stor kunskapsbrist hos socialtjänsten angående minoritetslagstiftningen. Delegationen har vidtagit undersökningar som visar att kommuner och dylikt inte visste om att det är okej att vidta särskilda åtgärder för minoritetsgrupper. I uppsatsens analys konstateras att de romska barnens minoritetsstatus inte beaktas i LVU-ärenden och att kunskapen är alldeles för låg hos rättsväsendet angående Sveriges nationella minoriteter. Kunskapen måste först öka hos Sveriges beslutsfattare för att sedan komma ner på individnivå och därmed vardagsnivå. Även skolan borde ta sitt ansvar och börja undervisa om Sveriges nationella minoriteter och vad det innebär att tillhöra en nationell minoritet. Genom delegationen, Romers rätt – en strategi för romer i Sverige, har nu romers situation kommit på tapeten. Jag hoppas att regeringen inser att det är stora insatser som behövs för att garantera romerna de rättigheter som Sverige är skyldiga att ge. Förhoppningsvis ses då även en ljusning i LVU-ärendena rörande romska barn då rättsväsendet fått en ökad kunskap och är medvetna om att de ska vidta speciella åtgärder för att garantera barnet sina rättigheter.