En utvidgad möjlighet till vårdnadsöverflyttning för familjehemsplacerade unga. Har proposition 2002/03:53 inneburit någon skillnad?

Sammanfattning: Uppsatsen behandlar vårdnadsöverflyttningar till familjehem och konsekvenserna av desamma. Frågeställningarna är indelade i en deskriptiv och en analyserande del. Avsikten med den deskriptiva delen är att ge läsaren verktygen att reflektera över de analyserande frågeställningarna. Proposition 2002/03:53 gav vårdnadsöverflyttningen till familjehemmen en öppning i svensk rätt. SOU 2000:77 visade att vårdnadsöverflyttningarna före lagändringens ikraftträdande 1 juli 2003 var av tillbakasatt betydelse&semic en teoretisk möjlighet som sällan användes. Införandet av den så kallade ''treårsregeln'' i LVU § 13 st 4 och SoL 6 kap § 8 st 4 ger ett direkt verktyg att överväga en överflyttning i de fall där ett barn varit placerat i ett familjehem mer än tre år. Regleringen är en konkret väg till ett vidare tillämpningsområde. Lagstiftningsarbetet har skett i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter, och vitala artiklar om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals, utgjorde en viktig grund i att stärka propositionens barnperspektiv. Barn som placerats enligt LVU eller SoL bor ofta hela sin uppväxt i samma familjehem, medan deras legala status finns hos de biologiska föräldrarna. Före en vårdnadsöverflyttning, har familjehemmet exempelvis inga befogenheter att ombesörja barnets personliga angelägenheter, att teckna passhandlingar eller att få tillgång till sjukhusjournaler. Detta medför stora praktiska problem. Vid en vårdnadsöverflyttning övertar familjehemsföräldrarna alla de legala befogenheter som en vårdnadshavare har, och de biologiska föräldrarna förlorar desamma. De biologiska föräldrarna kan få till stånd umgänge med barnet, och kräva detsamma av familjehemsföräldrarna i fastställelsetalan i tingsrätten. Bland de ekonomiska konsekvenserna kan nämnas att familjehemmet är berättigat till exempelvis barnbidrag och kan kräva underhåll från de biologiska föräldrarna. Familjehemsföräldrarna har inget försörjningsansvar för barnet. För barnet innebär en överflyttning ofta en tryggare tillvaro. Ett övervägande av överflyttning av vårdnaden kan ske antingen genom LVU § 13 eller genom SoL 6 kap. § 8. Dessa bestämmelser förordnar endast ett övervägande efter tre år. Vårdnaden flyttas sedan, om det är aktuellt, över med stöd av FB 6 kap. § 8. LVU § 13 och SoL 6 kap. § 8 innehåller således inte fristående bestämmelser, utan fungerar tillsammans med FB 6 kap. § 8. Lagändringen betydde en vidgad tillämpning av vårdnadsöverflyttningar hos socialtjänstens aktörer. Ändringen uppvisar också brister. Efter en vårdnadsöverflyttning stängs ärendet och arkiveras. Stödet från kommunen uteblir. I de fall där barnet är placerat utanför placeringskommunen, blir detta extra tydligt. Om familjen vill ha stöd efter avslutat ärende, får de ansöka om detta i en främmande kommun, och öppna upp ett nytt ärende med en ny åtgärd, med nya handläggare. Detta medför en osäkerhetskänsla. Samma sak gäller för de familjer som bor inom placeringskommunen. Ärendet avslutas och om familjen är i behov av hjälpinsats efter överflyttningen, behandlas det som ett fristående ärende. Att familjer står ensamma efter en överflyttning, är en bidragande orsak till att vårdnadsöverflyttningar inte används i större utsträckning. Familjen kan exempelvis inte, om så skulle behövas, få hjälp med att få till stånd ett fungerande umgänge mellan den unge och dennes biologiska föräldrar. Tillfrågade handläggare ställer sig huvudsakligen positiva till lagändringen, och menar att den är i enlighet med barnets bästa. Enligt förarbetena syftar lagändringen till att stärka barnperspektivet, och där anges vidare att det ofta är de biologiska föräldrarna som försvårar vårdnadsöverflyttningar. Genom att förenkla vårdnadsöverflyttningar, sätter lagändringen barnen i fokus.