Staplade visstidsanställningar - flexibilitet kontra anställningsskydd

Sammanfattning: I takt med en ökad flexibilitet på arbetsmarknaden har antalet visstidsanställningar ökat. Till följd av detta kom år 1999 det så kallade visstidsdirektivet, som bland annat syftar till att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar. År 2007 anmälde TCO Sverige till EU-kommissionen, som underkände implementeringen av direktivet i svensk rätt och startade ett överträdelseärende mot Sverige. Mot den bakgrunden syftar denna uppsats till att redogöra för ifall svensk rätt uppfyller visstidsdirektivet eller inte, samt vad arbetsmarknadens parter och samhället i stort kan ha för intressen i anknytning till visstidsanställningar. Tänkbara intressen avseende visstidsanställningar rör flexibilitet för både arbetstagare och arbetsgivare, ett starkt anställningsskydd samt tillväxt och välfärd i samhället. Både arbetstagare och arbetsgivare kan dra nytta av visstidsanställningar, utmaningen ligger således främst i att balansera behoven av flexibilitet och anställningsskydd på det sätt som passar dagens samhälle bäst. De tillåtna formerna av visstidsanställningar i Sverige finns angivna i 5 och 6 §§ LAS. Reglerna är dock semidispositiva, vilket betyder att avvikelser kan göras genom kollektivavtal. I 5 § 2 st. LAS regleras dessutom det huvudsakliga skyddet mot staplade visstidsanställningar, i form av en tvåårsgräns för vikariat respektive allmän visstidsanställning. TCO och EU-kommissionen menar dock att Sverige ändå inte gjort tillräckligt för att införa visstidsdirektivet. Överträdelseärendet är i skrivande stund inte avgjort och det återstår att se om fallet kommer att tas upp till EU-domstolen. En av uppsatsens slutsatser är att det är tveksamt om svensk rätt uppfyller syftet med visstidsdirektivet.