Att översätta ett libretto. Två svenska översättningar av Giacomo Puccinis opera La Bohème

Sammanfattning: I den här uppsatsen undersöks några av de svårigheter som översättningen av ett libretto, dvs. texten till en opera, innebär. Till skillnad från vid t.ex. litterär översättning och poesiöversättning begränsas översättarens valmöjligheter av källtextens bindning till och samspel med musiken. Den första av de två frågeställningar som jag försöker besvara i undersökningen är: Vilka lösningar väljer två olika översättare i sina respektive översättningar av samma originallibretto från italienska till svenska, vilka är tillkomna vid olika tidpunkter? Den andra frågeställningen är: Hur kan översättare mer generellt förhålla sig till ett originallibrettos semantiska innehåll, form och förbindelse till musik, vid översättning från målspråk till källspråk? Som material används det italienska librettot till Giacomo Puccinis opera La Bohème, skrivet av Luigi Illica och Giuseppe Giacosa 1896, och två svenska översättningar. Den första av dessa är gjord 1901 av Sven Nyblom och den andra 1960 av Bo Setterlind. Måltexterna jämförs med källtexten utifrån aspekterna semantiskt innehåll, rim, antalet stavelser i varje versrad, betoningsmönster och de betydelsebärande ordens placering inom versraden. Denna analys visar att översättarna, med en genomgående anpassning till antalet stavelser i källtextens versrader, främst tar hänsyn till källtextens bindning till musiken, medan de lägger mindre vikt vid källtextens semantiska innehåll på ordnivå. I fråga om källtextens rim varierar översättarnas arbetssätt. I Nybloms översättning finns det ofta nya rim som ersätter rimmen i källtexten, medan Setterlinds översättning i vissa fall innehåller nya rim och i vissa fall saknar rim eller har andra typer av ljudupprepningar, som t.ex. allitterationer. Analysen visar även att översättarna producerar sina måltexter med hänsyn till källtextens betoningsmönster och placering av betydelser på bestämda platser i musiken.