Advokats skadeståndsansvar för legal opinion

Sammanfattning: I internationella transaktioner är det vanligt och blir det allt vanligare att svenska advokater ombeds utfärda så kallade 'legal opinions'. Det är främst inom ramen för lånetransaktioner som advokaten på uppdrag av låntagaren (klienten) utfärdar sådan till banken. Dessa 'opinions' är en form av skriftliga intyg där advokaten gör olika påståenden om rättsläget under antagandet om vissa faktiska omständigheter. Dessa intyg kan exempelvis innehålla uttalanden om att låntagaren är ett existerande företag enligt svensk rätt och att låntagaren innehar alla tillstånd för att bedriva sin verksamhet. Utfärdandet av en 'opinion' medför stora riskexponeringar för advokaten. Bankens felaktiga tillit till informationen i en 'opinion' kan leda till skador för hundratals miljoner kronor. Banken kan på grundval av advokatens vilseledande rådgivning fatta olämpliga och skadebringande beslut. Det är därför av vikt att utreda innebörden och räckvidden av advokats ansvar för en 'opinion' och vad han kan göra för att begränsa sitt ansvar. Då det inte föreligger ett kontraktsförhållande mellan advokaten och banken måste det utredas på vilken grund och med hjälp av vilken rättsregel som skadeståndsansvar kan åläggas advokaten. Rättspraxis ger att relationen kan anses vara kontraktsliknande vilket medför att ansvaret kan bedömas på inomobligatorisk grund. Detta innebär att kontraktsrättens skadeståndsregler är direkt tillämpliga. Men det finns även en så kallad tillitsteoretisk ansvarsprincip som på utomobligatorisk grund kan ålägga advokaten ansvar genom att det företas en analys av bankens befogade faktiska tillit till en 'opinion'. Advokaten bär ett culpaansvar för sin rådgivning. Culpabedömningen i ett skadeståndsmål kan ha sin utgångspunkt i advokatens metod- eller informationsansvar. Han kan brista i sina skyldigheter genom att underlåta att granska viktiga rättskällor, ge felaktiga svar på enkla rättsfrågor, underlåta att uppställa olika handlingsalternativ för banken när rättsläget är osäkert eller genom att resultatet av hans rättsutredning utformas på sådant sätt att banken inte kan dra rimliga slutsatser av det. Banken kan ha lidit skada genom att låntagaren är oförmögen att återbetala lånebeloppet och räntan. Det måste vidare föreligga adekvat kausalitet mellan advokatens oaktsamma beteende att utfärda den vilseledande informationen och bankens skada. Den tillitsteoretiska ansvarsprincipen ger att en bedömning av om banken haft fog för att sätta sin tillit till upplysningarna i en 'opinion' skall företas. Tilliten kan anses befogad på grund av att det är en advokat som är utfärdare och att rådet har givits i skriftlig form. Ett ytterligare steg i adekvansbedömningen är om advokaten kan anses ha haft vetskap om vem som skall använda informationen och för vilken situation. Denna vetskap medför att han har haft möjlighet att överblicka skaderiskerna i anledning av eventuell vilseledande information i en 'opinion'. Mot bakgrund av advokatens riskexponering och det faktum att skadorna kan uppgå till höga belopp ligger det i hans intresse att kunna begränsa sitt ansvar. Sådan ansvarsbegränsning sker förmodligen inte genom friskrivningar eftersom detta kan sägas urholka en 'opinions' värde för banken. Istället kan advokaten göra reservationer och beskriva omfattningen av sitt uppdrag samt hur en 'opinion' får användas. Reservationerna kan få betydelse vid culpabedömningen eftersom advokaten i mindre utsträckning kan anses oaktsam om han uttrycker osäkerheten med sina påståenden. En beskrivning av hur en 'opinion' får användas kan minska bankens möjlighet att åberopa att man blivit vilseledd för det fallet att man använt intyget på annat sätt än det advokaten beskrivit. Advokaten bär alltså ett ansvar för sin rådgivning som präglas av hans särskilt förtroendeingivande ställning. Mot bakgrund av att rättsfrågorna i hans rådgivande verksamhet blir alltmer komplicerade är det motiverat med vissa ansvarsbegränsande åtgärder. Dessa åtgärder får dock inte vara av den karaktären att de urholkar informationens värde. De svenska advokaterna tycks ha funnit en rimlig väg att gå genom de reservationer och den arbetsmetod som idag används vid utfärdandet av 'legal opinions'. Genom att signalera osäkerhet och beskriva hur en 'opinion' får användas medverkar advokaten till att göra rådgivningen till banken så säker som möjlig. Därtill får förfarandet en ansvarsbegränsande effekt som gör att advokater kan fortsätta att ge råd trots att riskerna härför ständigt ökar.