Bolagsledningens ansvar – ett problem i svenska aktiebolag? Styrelseledamöternas och verkställande direktörs skadeståndsansvar gentemot aktiebolaget

Sammanfattning: De senaste 70 åren har regleringen avseende det personliga skadeståndsansvaret för styrelsen gentemot aktiebolaget i princip varit densamma. I takt med att samhället utvecklas ändras också förutsättningarna för aktiebolagen. Denna uppsats tar sikte på styrelseledamöters och den verkställande direktörens ansvar gentemot bolaget enligt 29 kap. 1 § 1p. Aktiebolagslagen (2005:551) (”ABL”), s.k. internt skadeståndsansvar. En grundläggande processrättslig förutsättning för att en skadeståndstalan ska kunna väckas är att bolagsstämman behandlat frågan avseende ansvarsfrihet. Enligt ABL är beslutet om att bevilja eller vägra ansvarsfrihet ett obligatoriskt moment på den ordinarie bolagstämman. För att den berörda organledamoten ska kunna åläggas skadeståndsansvar är huvudregeln att denne också har vägrats ansvarsfrihet. Uppsatsen visar dock på att det trots beviljad ansvarsfrihet finns möjlighet att med stöd av något av lagens flera undantag trots detta väcka talan. Att en organledamot blir beviljad ansvarsfrihet innebär alltså ingen garanti för att skadeståndsanspråk inte kommer att riktas mot denne. Syftet med bestämmelserna avseende det interna aktiebolagsrättsliga skadeståndet kan ses som såväl preventivt som reparativt. Det finns dock inget mätbart stöd för den preventiva delen av syftet med skadeståndet - förutom att det rimligen torde verka avskräckande. I det fall bolagen tecknat ansvarsförsäkringar för organledamöterna innebär detta att organledamöterna inte personligen behöver stå för eventuella ersättningsbelopp. Vidare är processer rörande aktiebolagsrättsligt skadeståndsansvar för bolagsledningen är inte särskilt vanliga. Det har visat sig vara både dyrt och svårt att föra en talan om skadestånd för bolaget. Än mindre vanligt är det att en minoritet för en talan för aktiebolagets räkning. Detta innebär oftast ett alltför stort ekonomiskt risktagande för minoriteten. Vidare vill större aktiebolag heller inte ådra sig negativ publicitet genom att offentligt påvisa missförhållanden inom den egna ledningen. Denna fråga är med hänsyn till ABL mycket problematisk, då ABL:s regler inte får dess tilltänkta syfte. Vidare minskar även förtroendet för näringslivet i det fall det uppdagas missförhållanden i aktiebolags ledningsorgan utan att någon hålls ansvarig. Det kan också i sammanhanget diskuteras huruvida sociala förhållanden har en inverkan på såväl det rutinmässiga beviljandet av ansvarsfrihet som oviljan att föra en intern talan om skadestånd mot bolagens organledamöter. Mot bakgrund av att en styrelseledamot normalt sett har begränsade tillgångar är bruket av ansvarsförsäkringar en möjlig lösning. För att det skall finnas ett förtroende för aktiemarknaden och en respekt för lagstiftningen torde det krävas att företagsledare som allvarligt felat också får ansvara för detta.