Estoniakatastrofens Jurisdiktionsproblematik

Sammanfattning: M/S Estonia förliste på internationellt vatten under estnisk flagg och tog med sig 852 personer ner i djupet. Den svenska regeringen har beslutat att varken fartyget eller de omkomna skall bärgas samt att vraket inte heller skall över-täckas. Sverige, Finland och Estland har ingått avtal om att gravplatsen skall åtnjuta gravfrid och skyddas genom gemensam strafflagstiftning. Idag har samtliga östersjöstater, exklusive Tyskland, samt Storbritannien tillträtt Es-toniaavtalet. Den internationella rätten talar om straffrättslig jurisdiktion i lagstiftande, dömande och verkställande form, vilka alla aktualiseras i Estoniafallet. Stater har fri rätt att lagstifta och att ingå avtal. Staters rätt att ingå avtal skiljer sig dock från deras möjlighet att upprätthålla dess bestämmelser samt rättsliga giltighet. Extraterritoriell tillämpning nationell lag är ett omstritt begrepp som ännu inte vunnit erkännande av världssamfundets samtliga stater. Enligt svensk juridisk expertis är staters rätt att lagstifta med bindande verkan be-gränsad till att omfatta tillämpning gentemot egna medborgare. Estoniaavta-let är därför endast tillämpningsbart mot avtalsparternas egna medborgare. Då en stat inte har legislativ jurisdiktion finns heller inte någon laglig rätt att med bindande verkan inrätta ett skyddsområde. Havsrättskonventionen före-skriver att alla arkeologiska och historiska föremål som påträffas i ''området'' skall bevaras och att särskild hänsyn skall tas till den stats företrädesrätt i vilken föremålet har sitt ursprung. Huruvida ett skeppsvrak i havsrättskon-ventionens mening kan anses såsom ett historiskt föremål är oklart. Staters möjlighet att i den ekonomiska zonen inrätta ett miljöskyddsområde går inte att likställa med det skyddsobjekt Estoniaavtalet talar om eftersom detta är beläget på det fria havet. Notera i detta sammanhang att gravplatsens område kan komma att få förändrad status under följande år genom Finlands förslag om inrättande av en exklusiv ekonomisk zon, vilken vid ett införande kom-mer att omfatta hela den nuvarande finska fiskezonen med viss utsträckning. Detta skulle i praktiken inte förändra jurisdiktionsfrågan utan enbart förändra gravplatsens status från fritt hav till finsk exklusiv ekonomisk zon. Sverige, Finland och Estland har jurisdiktion att lagföra sina egna respektive varandras medborgare enligt nationalitetsprincipen. Svensk juridisk expertis bekräftar att staterna med stöd av Estoniaavtalet endast kan lagföra sin egna samt varandras medborgare. Åtgärder på internationellt vatten, vilka inte är riktade mot eller drabbar tredje stats fartyg, får vidtas inom ramen för Havs-rättskonventionens regler om det fria havet. Principen om det fria havet in-nefattar att stat i detta område inte får utföra tvångsåtgärder gentemot annan stats fartyg. Detta gäller undantagslöst beträffande krigsfartyg och övriga statsfartyg som används i offentliga icke kommersiella syften. Vad gäller öv-riga fartyg finns möjlighet till ingripande i särskilda fall. Enligt huvudregel faller fartyg på det fria havet under flaggstatens exklusiva jurisdiktion med undantag för ingripande mot fartyg involverat i ett internationellt brott samt andra staters rätt till omedelbart förföljande. Då vraket efter M/S Estonia är beläget på finsk kontinentalsockel har Finland jurisdiktion beträffande utvin-ning av naturtillgångar från havsbotten, dess underlag samt levande resurser i vattenpelaren. Om Estoniaavtalet kränks begås brott utanför svensk-, finsk- och estnisk jurisdiktion. Sveriges regering menar att svensk domstol bör vara behörig att döma vem som helst som stör gravfriden. Svensk juridisk expertis hävdar dock att staterna saknar jurisdiktion att förbjuda och straffa andra staters medborgare att utöva sina friheter på det fria havet. I det fall det skulle röra sig om föroreningsbrott har stater en mera omfattande möjlighet att utöva tvångsåtgärder. Ett statsfartyg har alltid immunitet mot annan stats jurisdiktion. Dessa vrak utgör historiska föremål berättigade till särskilt skydd. Kuststat kan inte ut-öva jurisdiktion gentemot ett vrak beläget inom dess suveräna överhöghet. Bärgning av sjunkna statsfartyg är förbjudet utan flaggstatens tillåtelse. Flaggstaten är behörig att använda alla nödvändiga och lagliga medel för att förhindra otillbörlig störning av gravfriden. Det finns idag inte någon grund för att tillräkna kommersiella fartyg samma skyddsvärde men frågan kan än-dock resas då vraken i båda fall utgör offrens sista viloplats och förtjänar tillbörlig respekt. Samtycke är en fundamental princip i den internationella rätten. Principen pacta tertiis nec nocent nec prosunt fastslår att ett avtal endast är bindande för de stater som tillträtt detta. Därigenom förhindras staterna att beivra brott mot gravfriden om detta begås av medborgare till stat som inte är part till Estoniaavtalet. Svensk juridisk expertis menar att straffbestämmelsen i Lag om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia är til-lämplig endast beträffande medborgare i Estland, Finland eller Sverige. Havs-rättskonventionen stadgar avseende ''fyndigheter'' i området att verksamhet här skall utövas med vederbörlig hänsyn till rättigheter och legitima intressen hos den kuststat inom vars jurisdiktion fyndigheten finns. Någon specifik definition av begreppet ''fyndighet'' ges inte. Huruvida ett skeppsvrak kan anses utgöra en fyndighet är oklart. Även då Sverige sedermera beslutade att inte betongövertäcka vraket av M/S Estonia beslutades primärt det motsatta. Havsrättskonventionen ger kuststat rätt att i den exklusiva ekonomiska zonen och på kontinentalsockeln uppföra, bemyndiga och reglera konstgjorda öar, anläggningar och konstruktioner i särskilt angivna syften. Kuststaten har jurisdiktion över byggnationer samt dess reglering. Huruvida en betongingjutning av ett skeppsvrak kan tänkas falla in under dessa anläggningsformer samt syften är tveksamt. Svensk juri-disk expertis hävdar dock att detta möjligen kan utgöra en anläggning i den mening som Havsrättskonventionen avser. I Estoniafallet skulle dessa rättig-heter kunna vara tillämpliga för Finland. Tillsättningen av den gemensamma Haverikommissionen är inte ett brott mot gällande folkrätt oavsett om IMO-rekommendationer frånträtts eller ej. Detta framgår av självaste innebörden av en rekommendation. Då varken Sverige, Finland eller Estland kan tillerkännas domsrätt enligt sedvanliga jurisdiktionsskapande element kvarstår endast möjligheten att hävda universell jurisdiktion genom att tilldöma Estoniaavtalet en objektiv status gällande erga omnes. Doktrin och praxis påvisar att avtal gällande lös-ning av internationella tvister, territoriell status, skapande av internationella farleder och andra dispositiva avtal gällande cession, avgränsning samt ska-pande av territoriella enheter skapar objektiva regimer. I flertalet av dessa fall karakteriseras dessa avtal såsom avtal skapade i allmänhetens intresse. Av-talsparterna åsyftar med dessa avtal att binda världssamfundet i sin helhet utan att utomstående stater tillträtt avtalet. Genom utvecklande av en efter-följande praxis kan avtalsföremålets status erkännas av icke avtalsslutande parter och fortsätta att existera även då avtalet upphör att gälla. Således ut-vecklas en praxis som ger avtalet status liknande den sedvanerättsliga vilket i sin tur medför effekt erga omnes. I skrivandets stund är det dock oklart hu-ruvida detta resonemang är hållbart. Det finns viss grund för att Estoniaav-talet kan bli föremål för skapande av en objektiv regim, vilket ger avtalet tillämplighet erga omnes. Den territoriella regimen i Estoniafallet är ostridigt skapad i allmänhetens intresse och uppfyller således ett av kraven på en ob-jektiv regim. Däremot är det inte lika klart huruvida någon av de avtals-slutande staterna har territoriell kompetens över området som är föremål för regimen.