Lönediskriminering - En kritisk granskning av Arbetsdomstolens praxis vid lönediskriminering mellan män och kvinnor

Sammanfattning: Arbetsdomstolen har som högsta instans endast vid två tillfällen fällt en arbetsgivare för lönediskriminering på grund av kön i Sverige och senast det hände var 1996. Sedan dess har vi fått en ny diskrimineringslag, EU-rätten har fått ett ökat fokus på civila rättigheter och jämlikhet mellan könen har gått från att vara en konkurrensfråga till en av EU:s huvudprinciper. Den individuella lönesättningen har vunnit mark mot de i lönefrågor tidigare så avgörande kollektivavtalen. Trots detta finns ett generellt lönegap i Sverige mellan män och kvinnor på cirka 13 procent. Denna uppsats är skriven med avsikt att kritiskt granska gällande lagstiftning inom Sverige och i EU, för att sedan jämföra den med Sida 4 av 37 gällande praxis. Vilka faktorer blir avgörande för om två arbetssituationer över huvud taget kan jämföras och vilka skäl är tillåtna för att ge en man högre lön än en kvinna då arbetena är att anses som lika eller likvärdiga? I uppsatsen redovisas och tolkas gällande lagstiftning från Sverige och EU. De fall som hittills prövats i Arbetsdomstolen presenteras och analyseras tillsammans med liknande avgöranden från EU-domstolen. Då avgörandet i AD 2013 nr 64 är det första sedan 2001 och det enda sedan vår nya diskrimineringslag började gälla har det fått en egen rubrik och lite extra utrymme i den efterföljande analysen. Några av slutsatserna från uppsatsen är att AD:s praxis håller sig inom EU-rättens ramar i allt utom proportionalitetsprincipen. Visst kan det finnas marknadsskäl att ge en man högre lön än en kvinna i vissa fall, men där EU-domstolen prövar till vilken del lönegapet kan motiveras har AD gått från ett par skiljaktiga meningar i tidigare domar till att lämna frågan helt obesvarad i det senaste avgörandet.