”Nothing like myself” : Om kosmetikan och utsmyckningens förhållande till ålder, klass och genus i ungdomsdystopin

Sammanfattning: I den här uppsatsen har jag gjort en tematisk läsning av de dystopiska ungdomstrilogierna Hungerspelstrilogin, Divergenttrilogin och Legendtrilogin, vilket jag har gjort med fokus på temat kosmetika och utsmyckning. Syftet var att undersöka de genusmönster som existerar kring kosmetikan och utsmyckningen, liksom dess förhållande till klass och ålder. Jag kommer i uppsatsen fram till att kosmetika och utsmyckning bärs frivilligt av överklass och onda karaktärer och att det tvingas på de flickor, och i viss mån även de pojkar, som är böckernas huvudpersoner. Böckerna tycks bekräfta åsikten att kosmetikan är något förkastligt och påtvingat av patriarkatet. Tvånget kommer dock i böckerna inte enbart ifrån patriarkatet utan också från överklassen. Uppdelningen mellan vad som är okej för flickor och pojkar att bära ser i stort sett likadan ut som i dagens samhälle, trots framtidsskildringens möjligheter att måla upp något nytt. De som frivilligt bär kosmetika och utsmyckning är oftast farliga, såsom onda ledare eller förtryckande överklass. Det feminina nedvärderas i böckerna mer än det könsneutrala (även om kritik kring det neutrala också förekommer) och det kvinnliga nedvärderas starkare än det flickiga. Även om flickorna finner att dekorationen kan vara användbar har den litet eller inget värde då den inte fyller en annan funktion än skönhet. Resultatet blir destruktivt då flickor och kvinnor vänds mot varandra och sig själva. Dessutom blir ramen för vad som är okej snävare då de både ska vara vackra, men inte bry sig om det. Det bekräftar också de genusmönster och förväntningar som säger att flickan ska vara passiv och vacker.